"Det är absolut bland det knäppaste du kan uppleva, men också något ofattbart coolt, häftigt och mäktigt", skriver Mats Willner om sin kväll tillsammans med Abba och deras musikaliska resa in i evigheten.
Abba Voyage i London är en musikalisk resa härifrån till evigheten.
Det är ingen konsert så.
Det är något helt annat.
Det är absolut bland det knäppaste du kan uppleva, men också något ofattbart coolt, häftigt och mäktigt. Det är bokstavligen "Mamma Mia" från hjärtat och vidare ut i varenda liten känslokanal du har i kroppen, där skratten varvas med tårar och stolthet av den häftigaste och framgångsrikaste blågula popexporten i historien.
Jag hann inte ens kliva av tunnelbanan från det gamla OS-området Stratford från 2012, som i dag vibrerar av bostäder, hotell, shopping, restauranger och fotbollslaget West Ham, innan klädsel och toner från då tog över nu. I samma ögonblick vagnarna stannar till vid stationen Pudding Mill Lane väller det ut hattar, skrikiga skjortor, glänsande blusar, vida byxor, högklackat och tårfyllda ögon till toner och texter av Abba.
Redan där, ett par timmar före, vibrerar luften av något obestämbart.
De fyra bokstäverna Abba – i sina sprakande neonfärger – på den ny- och specialbyggda arenan på en gammal parkeringsplats med plats för 3 000 åskådare möter åskådaren på håll.
"Vänta med bilder här tills showen är över. Färgerna blir så mycket häftigare i mörkret", säger en publikvärd till ett sällskap, som ställer upp för en bild framför östra Londons nya landmärke vid sidan av The Orbit (Storbritanniens högsta konstverk) och OS-arenan.
Arenans takhöjd är hela 61 meter och är i stora delar byggd i trä och kan, tack vare sin konstruktion, monteras ned och flyttas till en annan plats. Det är möjligt hela kalaset packas ihop en dag och skickas till Stockholm, Sydney eller Las Vegas, men det lär i så fall dröja några år. Abba Arena förlängde nyligen sitt hyresavtal för platsen till och med 2026.
En känsla av Abba Arena i östra London.
Ett snöfall över Stratford till tonerna av Benny Anderssons "Skallgång" leder till entrén, där "Abbatarerna" Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Anni-Frid "Frida" Lyngstad och Benny Andersson reser sig upp genom scengolvet som svarta siluetter till ett öronbedövande jubel från dansgolvet, från läktarna och från hela London. De står där, 1977 års versioner av Abba, i lika fantastiska som fantasifulla kreationer (designade av Dolce & Gabbana och Manish Arora) och bjuder på låtar med sitt ikoniska sound.
Hitlåtarna avlöser varandra, där det verkliga bandet och den verkliga kören visserligen är där i allra högsta grad, men glöms bort lika snabbt och blir en parentes. "Gimme, gimme, gimme", "Voulez vous","I still have faith in you", "Waterloo", "Thank you for the music" och "Dancing queen" följer dig på den ultimata resan, där hela arenan kapitulerar och dansar.
Vare sig du vill eller kan.
När du hämtat andan en smula och pulsen lugnat sig en smula till de smekande tonerna av "The winner takes it all" kliver de fyra Abbastjärnorna fram – helt klädda i vitt – från sidan av scenen. De vinkar, klappar och tackar för kvällen tillsammans innan de skickar ut oss i natten.
Det verkliga Abba var förstås på plats vid premiären av Abba Voyage i London i slutet av maj.
"Det är ju Abba. De är ju här. Det måste vara så", säger min bänkgranne, som knappt suttit en enda sekund under de knappa två timmarna, andäktigt med en tår i ögonvrån.
Jag nickar och håller med.
Det är möjligt det är "Abbatarer" vi ser där också, men det får vara upp till var och en att bestämma.
I kväll är det Agnetha, Frida, Björn och Benny.
På riktigt?!?