Jag samlar sex serier jag fastnat för denna vår, alla utom den sista med verklighetsbakgrund. Låtlistan med musik från serierna startar med Dinah Washingtons sensuella stämma och refrängtexten ”radion är toppen, men nu är den passé, tv är årets grej”. Lanserad när televisionen höll på att erövra de amerikanska hemmen och hörs mycket passande i ett avsnitt av ”Julia” (HBO Max). Den berättar historien om Julia Child, som med sitt mycket populära matlagningsprogram blev tv-kockspionjär i det tidiga 60-talet. Charmig, välgjord, påkostad och med många träffsäkra tidsmarkörer skildrar serien även ömsint den äktenskapliga samvaron mellan ”larger than life”-personligheten Julia och hennes stöttande make.
Trettio år senare ersätts Julias robusta husmorscharm av blont hårsvall, tomatröd baddräkt och en väl tilltagen byst när Pamela Anderson erövrar tv-rutorna i 90-talssuccén ”Baywatch”. ”Pam & Tommy” (Disney+) följer henne och maken, rocktrummisen Tommy Lee, under en tumultartad tid efter att en hantverkare i deras luxuösa hem lagt vantarna på en av parets videokassetter. Den innehåller deras mycket privata och avklädda sexaktiviteter, vilka hantverkaren slår mynt av genom att masskopiera och sälja videon via det då färska massmediet internet. Stora 90-talshits fyller serien, som den i låtlistan med 4 Non Blondes, liksom The Cardigans’ ”Lovefool”. Den senare sjunger Pamela Anderson (spelad av Lily James) med i under sminkning inför en tagning i ”Baywatch”.
Svenskproducerad pop hade verkligen en stark ställning världen runt vid denna tid och det märks i ”Tokyo vice” (HBO Max). I en scen under en bilfärd sjunger en medlem i yakuzan, den japanska maffian, entusiastiskt med när radion spelar Backstreet Boys’ ”I want it that way”, skriven av Max Martin och inspelad i Stockholm. ”Tokyo vice” bygger på amerikanen Jake Adelsteins memoarer. Som ung journalist reste han på 90-talet till Japan, lärde sej japanska och började arbeta på en av Tokyos större dagstidningar. Med ungdomlig nyfikenhet och oräddhet började han kartlägga aktiviteter i stadens undre värld och kom därmed nära, farligt nära flera yakuzamedlemmar.
Uppstartsbolag med vidlyftiga affärsidéer söker sej gärna till New York i jakten på investerarnas pengar. Både ”Inventing Anna” (Netflix) och ”WeCrashed” (Apple tv+) handlar om lycksökare med välsmort munläder och grandiosa planer. I den förstnämnda är det Anna Sorokin, ung tyska med ryska rötter, som tar sej in i ”fina” kretsar på Manhattan med uppdiktade meriter. Utan egna pengar bluffar hon sej fram en tid med en flod av obetalda räkningar i släptåg. Hennes dröm om ett lyxigt konstnärscentrum var nära att realiseras när hon 2017 avslöjades, åtalades för bedrägeri och hamnade i fängelse.
Adam Neumanns hybris i ”WeCrashed” är av en annan dimension. Adam har den föga originella idén att hyra stora kontorsytor, dela upp dem och hyra ut till en armada av egenföretagare. Kontorshotell helt enkelt. Han får investerare att satsa fantasibelopp i sitt snabbt expanderande bolag WeWork. Neumann blir stormrik och företaget var som mest värderat till hisnande 475 miljarder kronor, men blödde konstant pengar och blev till sist avslöjat som ett luftslott 2019. Musik från de här serierna med Bennett, Mint Condition och Jungle finns i låtlistan.
Tre sista låtarna hörs i mycket sevärda ”Slow horses” (Apple tv+). Ett gäng agenter, som på olika sätt misslyckats i sina jobb i den brittiska underrättelsetjänsten, har förvisats till en skammens avstjälpningsplats i en sliten byggnad ledda av likaså degraderade Jackson Lamb, suveränt spelad av Gary Oldman. Avdelningen sätts på hårt prov när den blir indragen i ett intrikat och dödligt maktspel. Välspelat, spännande men även humoristiskt. Musiken spelar en roll där, som när de stressade agenterna tvingas fly i en risig bil med en bilstereo som inte går att stänga av när den spelar ”The scientist” med Coldplay på hög volym. Bonus när Mick Jagger sjunger i den specialskrivna vinjettmusiken. Säsongens bästa serie!
Kaj Kindvall är popnestor och legendarisk programledare från Norrköping