Det är missarna som gör det

Historien kommer att ge mig fel snackas det däremot inte lika ofta om. Jag har full förståelse för det. Jag vet av egen erfarenhet att det kan bli rätt så pinsamt ...

Ibland får man helt enkel tugga i sig, kräla i stoftet, göra en pudel och erkänna sitt misstag. När jag härom veckan läste en blänkare om att Atomic Swing skulle återförenas för ett antal exklusiva spelningar kände jag att det är lika bra att krypa till korset innan historien slår tillbaka och biter mig i svansen. Jag dömde nämligen ut dem, sågade dem längst fotknölarna och förklarade att de aldrig skulle bli nåt och det gjorde jag långt innan de slog igenom med "Stone me into the groove" 1992 och rensade allt på topplistorna. Då hade jag redan på demostadiet förnumstigt slagit fast att det inte var nåt att bry sig om. Under några år medverkade jag nämligen som skribent i den svenska poptidningen Sound Affects som på den tiden var en mycket prestigefylld och aktad publikation under en rätt pretentiös era när musikrecensenter nästan var lika viktiga som banden de skrev om. I alla fall enligt recensentkåren själva. I sysslorna ingick ibland att ansvara för demokrönikan vilket i praktiken betydde att man fick en kasse full med demokassetter som man skulle skriva nåt begåvat om. Med historien som enväldig domare är det bara att konstatera att jag gick på en mina. I en av dessa kassar låg Atomic Swings demo, med låtar som just "Stone me into the groove", "Panicburg City" och "Smile" som alla blev stora hits. Och som sågades av mig. Konstigast av allt är att jag tyckte det var riktigt bra när de senare dök upp skiva.

När jag med blossande kinder tänker på detta brukar jag trösta mig med att jag är långt ifrån ensam och att min missbedömning ändå är rätt blygsam. Det måste ha varit betydligt värre för skivbolagscheferna på Decca som 1962 avfärdade Beatles för att "gitarrgrupper är på väg ut" och förklarade att "The Beatles inte har nån framtid i show business". Eller för den ansvariga på MCA Records som tackade nej till Nirvana för att istället satsa stort på bandet Pretty Boy Floyd som ingen hört talas om sedan dess.

För att inte tala om förläggaren Gerhard Bonnier som nobbade manuset till Pippi Långstrump som Astrid Lindgren skickade till Bonniers 1944. Eller de på Piratförlaget som inte brydde sig om Stieg Larssons manus till Milleniumtrilogin tills han tröttnade på att vänta på besked, hämtade det och gav det till Nordstedts förlag istället eller alla som nobbade J K Rowlings manus till den första boken om Harry Potter.

Kanske är det dessutom så att det är missarna som gör det? Vad hade hänt om jag på sedvanligt 90-tals recensentmanér tokhyllat Atomic Swing? Om Beatles fått kontrakt med Decca, Nirvana med MCA och Pippi getts ut av Bonniers? Förmodligen hade historien då sett helt annorlunda ut. Nån annan hade fått rätt och nån annan fått fel.