För andra gången på mindre än två år spelade Lars Winnerbäck på ett dyngsurt Stångebrofält.
Vilar det en förbannelse över Lars Winnerbäcks sommarspelningar på Stångebrofältet? Det verkar inte bättre då han för andra gången på mindre än två år spelar inför en dyngsur hemmapublik. Jag vill passa på att citera killen bredvid mig i publiken:
"Kan det bara inte sluta regna snart?"
Och när vi ändå är igång, så här ser mina anteckningar till den här krönikan ut - skriven av mina russinfingrar på min genomblöta telefonskärm:
"sösdnjksfndkjmark"
Det ska stå Söndermarken, men telefonen ville inte längre acceptera mina droppande fingrar.
Ja, ni fattar. Det var väldigt blött. Men tydligen stoppade det inte ett fullblodsproffs som Lars Winnerbäck från att leverera den lyxigaste och bjussigaste spelningen jag någonsin sett med honom. Konserten börjar med "Min gata i stan", öppningsspåret från senaste skivan och man lyckas direkt sätta tonen. På tre gigantiska skärmar visas drönarbilder av Södermalm och hela produktionen osar kvalité. Bandet är otroligt tight och det är som att vi alla fått stiga in i en vacker musikvideo.
Sen puttrar det på i några låtar, det är fortfarande bra men regnet tilltar och jag antar att det då tar längre tid att komma igång. Men det är idel allsångshits från en snart 30 år lång katalog som spelas och när "Åt samma håll" drar igång så är det bara segertåg därefter. Trots vätan och kylan så blir publiken vild när alla dessa Linköping-anthems spelas. Och samtidigt på skärmarna, vackra flygbilder av Linköping i morgondis. Domkyrkan och vyn från Vimanshäll under "En tätort på en slätt" får hjärtat att dra ihop sig.
Regnet kunde inte stoppa fullblodsproffset Lars Winnerbäck från att leverera den lyxigaste och bjussigaste spelningen jag någonsin sett med honom.
Den hyllade senaste skivan "Neutronstjärnan" får ta stor plats. Den producerades av Joakim Berg och Martin Sköld från Kent, vilket verkligen märktes på albumet och det märks också på Stångebrofältet denna kväll. Trummorna har blivit rakare och soundet mer elektroniskt, utan att känslan tappas bort. "Om du lämnade mig nu" får en ny emotionell synthkostym som känns helt rätt och låtar som "Nåt som verkligen är bra" visar att Lasse numera är arenarock när den är som allra bäst.
"Tack kära gamla hemstad, jag tror jag hittar hem" säger Linköpingssonen innan han spelar "Tror jag hittar hem" som konsertens sista låt. Det är gåshud och förstås vill applåderna inte ta slut när bandet går av. Men det visar sig att allt det bästa inte hänt än (tack Håkan Hellström). Extranummer som "Kom ihåg mig", "Hum hum från Humlegården" och "Hugger i sten" är några av konsertens allra starkaste låtar. Och då, när man trodde att det inte kunde bli bättre, så kommer "Söndermarken" som ett övermäktigt godståg och kör över en. "Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar" skrålar hela publiken genom regnet och gula ballonger i storlek XL släpps ut folkhavet. Det är över, det här går inte att toppa.
Hela bandet går fram och tar emot publikens uppskattning och Lars Winnerbäck vänder sig till sina bandkollegor och säger stolt: "Det här är Linköping, min hemstad". Det är vackert.
När jag traskar mot bilen tillsammans med alla människor som trotsat väderleksrapporter och missat fotbolls-EM så tänker jag på låten "Nåt som verkligen är bra". I den listar Winnerbäck saker som är bra:
Kan va ljudet i en låt.
Kan va Roma mot Juventus
Kan va mönstring på en båt
Kan va ett tungt farväl
Kan va kyrkan och en psalm
Kan va mousserande nätter
någonstans på Östermalm
Jag tror vi kan addera:
Kan va en regnig kväll på slätten
när Lasse sjunger dig varm.