Efter studenten fick jag jobb på en förskola i Linköping. Jag minns det som en ljus tid; sömndruckna barn som kämpade med frukostens första tuggor, deras glädje över att bli puttade i gungan, den oslagbara känslan när ett reserverat barn började ty sig till en. Ett förtroende man fick förtjäna.
Omsorgen var en stor del av arbetet. Det tog tid att lära sig vilka barn som behövde en extra kram när de kom på morgonen, hur man på bästa sätt fick dem att lyssna under samlingarna och vad de menade med vissa kreativt modifierade ord. Vad som än ingick i den skriftliga arbetsbeskrivningen är jag övertygad om att just detta inte stod med. Uppmärksamheten, tålamodet, kärleken.
“Det omätbara”, kallas det i Nils Petter Löfstedts finstämda dokumentär med samma namn. Kunskapen som Aristoteles döpte till fronesis och som bara går att erhålla genom praktisk erfarenhet och mellanmänskliga möten, inte med hjälp av läroböcker.
Under fem år följer Löfstedt anställda på förskolor och äldreboenden, inom hemtjänst och LSS. Det som med en oxymoron skulle kunna kallas för omsorgsbranschen. Gemensamt för nästan alla arbetande är att de upplever arbetet som fysiskt slitsamt, stressigt, underbetalt – och oerhört givande. En av de intervjuade berättar om gången hon ville prova något nytt och skaffade jobb i en skobutik. “De berättade vad de gjorde, åt frukost och mös. Där stod jag och sålde skor”. Hon bröt ihop under rasten och gick sedan tillbaka till äldreboendet hon precis sagt upp sig från.
Man talar ofta om eldsjälar, och visst finns det skäl till det. Men samma retorik bidrar även till att bevara status quo. Att brinna för sitt vårdande yrke och uppleva det som meningsfullt ursäktar inte dess dåliga villkor, men så tycks uppfattningen vara bland våra politiker. För vad annars motiverar att satsa så lite på omsorgen? Det är inga stora krav som ställs av exempelvis Förskoleupproret. Mer personal, färre barn per vuxen. I världens första land att förbjuda barnaga torde det vara en självklarhet.
Resultatet av en lågprioriterad omsorg drabbar alla, men värst de som vårdar. Aktivitetsledaren Anita Svensson från Vadstena blev utbränd och fick en stroke efter 30 år inom förskolan. Undersköterskan Jenny Johansson berättar om gången allt svartnade och hon inte mindes hur hon tog sig hem. Zeljka Perišić jäktar under besöket hos en av sina brukare. “Duscha henne, lägga tillbaka henne i sängen, göra omläggning, tjugo minuter. Snälla, det är inte normalt.”
Nej, det är inte normalt. Ingen mår bra av ständiga instruktioner och tidspåminnelser som plingar i mobilen likt ett övervakande öga, och vore så fallet för landets tjänstemän så lovar jag att kritiken varit högre. Jämför med alla de kontorsjobb där hälften av arbetsstyrkan rullar tummarna och scrollar på mobilen. Det är, för att uttrycka det milt, ett rent hån.
För egen del blev jobbet på förskola en relativt kort historia. Jag sa upp mig efter ett halvår. Anledningarna var flera, men en av dem var hur fysiskt och mentalt ansträngande jag upplevde arbetet. Otaliga gånger förundrades jag över hur mina kollegor, hur någon klarade av ha det som heltidsjobb.
I Löfstedts dokumentär påminns jag om svaret: många orkar inte till slut. Det är inte omsorgens fel, utan det är den eviga viljan att mäta hur lång tid det tar att trösta ett barn.
Nina Morby är frilansjournalist och kulturskribent. Hon är uppvuxen i Linköping.