Jag har suttit år in och år ut – så länge jag kan minnas – den här torsdagen under Nobelveckans alla avslöjanden och väntat på litteraturens mest ovissa och största ögonblick varje år.
Världen gör det också.
När litteraturen stannar tiden och går över alla gränser, alla nationer och alla världsdelar händer det något också i en kulturamatör, som sällan känner till en nobelpristagare eller ens läst en bok med hans eller hennes signatur. Det var inte för inte promenaden från förlaget Norstedt, där jag var av helt andra skäl den här förmiddagen, i solskenet genom Gamla Stan, förbi Slottet, till Börshuset vid Stortorget och in i salongen från Källargränd, kantades av historiska vingslag och fjärilar i magen.
Nya äventyr gör saker med människan.
Det är ju alltså hit, till Börssalen, alla littera vägar bär och en hel värld riktar sina blickar mot just den dörren och klockan 13.00.
En gång i tiden var det ombytta roller i Börshuset.
Svenska Akademin, som från 1914 har en evig nyttjanderätt till andra våningen i sitt avtal med Stockholms Stad, och dess ledamöter var i den imponerande Börssalen i väntan det årliga avslöjandet, när dörrarna öppnades åt det andra hållet och den ständige sekreteraren klev in till den väntade pressen, som trängdes i just dennes rum för att få veta pristagarens namn.
Det går inte längre.
I dag – och från Sture Alléns tid i slutet av 1990-talet – kräver det största priset det stora utrymme med världens media på plats.
Så slog klockan 13.00, dörren öppnades och ny historia skrevs i samma ögonblick Mats Malm –den ständige sekreteraren av Svenska Akademin – kom ut och avslöjade årets mottagare.
Annie Ernaux.
Jag hörde, tack och lov, inte ordet "äntligen", som på något trist sätt kastat en skugga över den här torsdagen i den eviga Nobelveckan, utan mer ett försiktigt, ödmjukt och artigt sorl bland de 100-talet personerna och tv-kamerorna under kristallkronorna, som gnistrade av solstrålarna genom fönstren.
Precis som det kan och ska vara.
Att Annie Ernaux själv inte hade en aning om priset utan vi alla andra, verkligen alla, fick veta det först var lika charmigt som roligt.
Eller som Mats Malm själv uttryckte det...
"Vi har inte lyckats få tag i Annie per telefon, men vi räknar med att nyheten snart når henne".