Sigrid Asker: Den svenska serieromanen har nått medelåldern

Bokhelg

Jag fick Mats Jonssons "Unga norrlänningar" av min bästa vän en sommar när vi var strax över 20. Vi låg på ett hotellrum i Bulgarien och skrattade så att tårarna rann. Än idag kan jag orimligt många pratbubblor utantill. 

Det var Bowiereferenserna och det faktum att serieskaparen liksom jag har rötter i Ådalen som gjorde "Unga norrlänningar" till en perfekt present åt just mig. Att jag fortsatt följa Mats Jonsson i två decennier beror ändå främst på hans förmåga att gestalta komik i såväl vardagsdetaljer som bottenlöst mörker.

Debuten "Unga norrlänningar" (1998) kan beskrivas som en samling nedslag i ett tonårsliv, det vill säga ingen roman i egentlig mening. Ett helt kapitel handlar om att köpa dammsugarpåsar på håltimmen och några av de återgivna ordväxlingarna torde vara obegripliga för alla utom Mats Jonssons gymnasiekompisar från Kramfors. Formen har vässats i uppföljaren "Hey Princess" (2002), där huvudpersonen (omöjlig att särskilja från författaren) flyttar till storstan och, tja, äntligen får ligga, men det är i "Pojken i skogen" (2005) som de medvetet trubbiga och underbart uttrycksfulla illustrationerna smälter samman med orden till en komplett roman. I den drabbande barndomsskildringen är det långt ifrån bara dråpliga vardagsobservationer som får ögonen att vattna sig.

Det är länge sedan tecknade serier omedelbart förknippades med Kalle Anka och Fantomen, sådant barn uppmanades att inte prioritera framför "riktiga" böcker. Tidskriften och förlaget Galago, där Mats Jonsson var redaktör 2003-2018, har haft en viktig roll i den svenska serieromanens etablering. Härifrån har vi fått namn som Liv Strömquist, Sara Granér och Kolbeinn Karlsson.

Länge dominerade självbiografiska berättelser om barndom och vuxenblivande. I takt med att läseskretsen breddas (och åldras) gör även serieromanerna det. 

Mats Jonsson har lämnat fylledimmorna på Stockholms inneställen bakom sig. I senaste boken "Nya Norrland" (2017) gör han upp med det sushiätande och lådcykeltrampande urbana medelklasslivet, för att återvända till hembygden Bollstabruk och djupdyka i den avfolkade sågverksortens historia. Så faktaspäckat att jag ibland nästan saknar dammsugarpåsarna, men ännu med blick för de där vid en första anblick obetydliga fragmenten i det mellanmänskliga, som i rätt sammanhang får oss att skratta eller gråta. En uppsyn, ett ord, en tystnad.

Livets ord-avhopparen Thomas Arnroth, vars avslutande del i trilogin "Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst" jag kommer att kasta mig över när den ges ut, kombinerar också han det utlämnande självbiografiska med ett folkbildande anslag, på ett sätt som jag inte tror kunnat göras bättre i någon annan form. 

Bland höstens utgåvor finns serieveteranen Anneli Furmarks "Gå med mig till hörnet", en stillsam men ändå pulserande skildring i dova akvarelltoner, av kärlek mellan två gifta kvinnor över 50. Huvudpersonerna beskriver själva sin relation som "kulturtanternas Brokeback Mountain". Det är poetiskt, man kan nästan höra Leonard Cohen sjunga (titeln anspelar på en textrad i hans "Hey, That´s no Way to Say Goodbye"). 

Att läsa de drygt 200 sidorna går onekligen snabbare än att ta sig igenom än en lika tjock textroman, samtidigt som sinnesintrycken är både språkliga och visuella. Det direkta tilltalet är en av serieromanformens styrkor. På tiden att den har blivit en angelägenhet för alla åldrar.