Någon gång 2006 blev jag förälskad. Facebook gjorde entré i mitt liv och det var omvälvande på så många sätt. Jag hade alltid varit passionerad kring digitala medier, men när sociala medier kom in i bilden blev jag helt begeistrad. Så mycket möjligheter! Så roligt, så spännande! Något år senare upptäckte jag Twitter och blev om möjligt ännu mer fast. I flera år var Twitter och Facebook mina vardagsrum: där fanns en ständigt ökande skara nya och gamla vänner, där upptäckte jag massor om världen.
Jag experimenterade tidigt med sociala medier som redaktionellt verktyg för ökad relevans, mer engagemang, mer delaktighet. Jag talade på konferenser, deltog i paneler, ledde workshops. Jag var fast övertygad om att sociala medier skulle innebära en fullständig revolution av såväl samhället som våra individuella liv och göra allt bättre.
Nu har jag i princip loggat ut helt. Jag har mina konton kvar, men använder dem nästan inte alls. Vad var det som hände?
Det finns såklart många orsaker. Till viss del handlar det väl helt enkelt om livet: man förändras, man prioriterar på nya sätt. Men det handlar också om att jag fattat ett medvetet beslut utifrån en stigande oro. Nog har sociala medier revolutionerat samhället och våra liv. Men är det verkligen till det bättre?
Att svara tvärsäkert nej på den frågan är förmätet, ungefär som att önska att elektriciteten aldrig hade uppfunnits så vi sluppit dagens klimatkris. Samtidigt verkar jag inte vara ensam om att se min entusiasm för sociala medier svalna. Enligt rapporten Svenskarna och Internet 2019 har Facebooks tillväxt i Sverige stagnerat, ja faktiskt vänt en aning nedåt. Och allt färre skriver inlägg, lägger upp bilder och delar på Facebook. Fyra av tio uppger att de inte upplever tiden på sociala medier som meningsfull.
För egen del har jag svårt att komma över de senaste årens integritetsskandaler när det gäller Facebook. Cambridge Analytica, miljontals hackade konton, känsliga personuppgifter på vift, hat och propaganda som sprids i rekordfart med förödande konsekvenser – och en företagsledning som ständigt verkar tagen på sängen. ”Va? Måste vi ta ansvar för vad som skrivs, publiceras och delas? Njaee, det var aldrig vår tanke”, är reaktionen hittills. Och det kanske är gammaldags att tycka att den som tjänar många miljarder varje år på en plattform också bör ta ansvar för dess innehåll. Men jag kommer inte ifrån känslan av att jag har sålt mig för billigt.
Det blev tydligt för mig att mina personuppgifter, mina vanor, inlägg och bilder – hela min digitala identitet är själva råvaran som Facebook tjänar sina pengar på. En lika komplicerad som briljant affärsmodell. Jag upplever det som gratis, men göder hela tiden algoritmerna som matchar reklam med mitt beteende. Men borde man inte kunna kräva, i utbyte, en plattform som inte aktivt bidrar till polarisering och manipulation? Som faktiskt lever upp till en anständig nivå av personlig integritet för sina användare? Som proaktivt tar ansvar för utvecklingen, när man blivit en av världens största maktfaktorer?
Sociala medier är här för att stanna. Och jag hoppas fortfarande på dialogen och delaktigheten. Men åt vilket håll Facebook och andra plattformar utvecklas är en öppen fråga. Dels för politiken och lagstiftningen. Men också för mig som användare. Jag vill inte sälja mig för billigt.
Anna Lindberg är VD och publisher i Öst Media