Gösta Oswald 1950.
Isen över sjön nedanför min stuga ligger kvar, men har fått den där uppluckrade blågrå nyansen som tyder på att den går upp om någon dag. En blek sol över skogen på andra sidan viken och en råkall vind som drar genom buskagen i slänten ner mot det frusna vattnet.
Det är inte vinter, men inte riktigt vår heller, utan den tid på året som ibland går under benämningen den femte årstiden.
Första gången jag stötte på uttrycket kan nog ha varit hos Gösta Oswald. Det har gått en evighet sedan dess och jag minns inte sammanhanget, inte heller i vilken av hans böcker det står, men det borde vara ganska lätt att hitta. Det blev ju bara fyra verk innan han drunknade i havet utanför Visby. Det var på sommaren 1950, han var 24 år gammal och efterlämnade ett hyllat författarskap som består av ”Den andaktsfulle visslaren, ”En privatmans vedermödor”,”Rondo” och "Christinalegender”.
Mitt allt opålitligare minne hävdar i vilket fall att han inte syftade på väderleksrapporter eller meteorologi och att den femte årstiden var en allegori över den existentiella osäkerhet som präglade både honom och tiden efter andra världskriget.
Formuleringen har lite oväntat återkommit under den senaste månaden när nyhetsrapporteringen visat bilder av flyende människor och sönderbombade byggnader i olika ukrainska städer.
Vanligtvis uppskattar jag de här dagarna på året, som trots all färglöshet ändå påminner om det som väntar de närmaste veckorna när vintern definitivt ger efter för våren.
Men den här gången är det annorlunda och det känns definitivt som om almanackan försetts med nya, tidigare okända sidor och att vi i någon menig gått in i en årstid som inte följer den vanliga tidsloppet.
En femte årstid, en tid av existenteill osäkerhet, har kommit till både Ukraina och resten av världen.
När jag skriver det här rapporteras det om framsteg i fredssamtalen mellan Ryssland och Ukraina, men de flesta bedömare verkar ändå överens om att det ryska angreppet har underminerat den europeiska säkerhetsordning som gällt sedan kalla krigets slut. Att det också öppnat för ett politiskt och mentalt skifte, som redan gett utslag i höjda försvarsanslag, större intresse för en NATO-anslutning, men frågan är vad vi har att se fram mot. Ett permanent, men också svårtolkat tillstånd av konflikt - varken krig eller fred.
Isen går upp vilken dag som helst, men i Ukraina pågår det fruktansvärda som dessvärre ser ut att kunna pågå ett bra tag till.
Pauli Olavi Kuivanen är kulturjournalistisk nestor.
Pauli Olavi Kuivanen är kulturjournalistisk nestor