Ukrainare på flykt från kriget.
”Det här har varit de två värsta åren av mitt liv”, utbrast min 8-årige son häromdagen, och fortsatte: ”först var det pandemi och nu är det krig!” Många av oss känner nog igen sig. För även om vi höll oss relativt friska under pandemin och inte drabbas personligen av kriget, så påverkas vi ändå av molnen på världens horisont. Oro, medlidande, frustration och sorg sveper in själen i ett dunkel – samtidigt som vårsolen har strålat från en klarblå himmel dessa märkliga vinterveckor.
En ljuspunkt är att omvärlden så gott som unisont har förenats i att fördöma Ryssland och stötta Ukraina. De ekonomiska sanktionerna kostar även för de länder som utfärdar dem, ändå har det inte funnits någon tvekan på den punkten. Sanktionerna är ett hårt slag mot Rysslands ekonomi,voch om de bidrar till att pressa Putin till fredsförhandlingar och eldupphör vore det – mitt i allt –vett framsteg för ickevålds-metoder. För det skulle visa att en enad värld kan tvinga autokrater att lägga ner vapen utan att själva avlossa ett enda skott.
Gainako Jallow visar upp Pansarskott 86, vilket Sverige nyligen exporterat till Ukraina. Hemvärnets krisförbandsövning i Skogstibble.
Detta perspektiv försvinner lätt i det fokus på det militära som präglat krigets första veckor. Vi har talat om ukrainarnas hjältemodiga motstånd, misslyckade ryska truppförflyttningar och svenska pansarskott. Krig är fruktansvärt men har en förmåga att fånga allmänhetens fantasi – särskilt många mäns – på ett skrämmande sätt. Vi målar upp färgstarka bilder av heroiska insatser mot mörkrets makter, men de bilderna skymmer krigets grå och brutala vardag. För i det verkliga kriget, i skyttegravarna långt från maktens korridorer, handlar krig om att skrämda unga män skjuter på varandra och en lika rädd civilbefolkning.
De ryska soldater som strider i Ukraina är ofta bara pojkar, skriver Joel Halldorf.
Putin har startat kriget, men de soldater som han skickar till fronten är ofta bara pojkar. Krig handlar inte i första hand om hjältar och skurkar, utan om människor. Varje gång en soldat faller till marken slocknar en värld. Där livet en gång blommade finns nu ett svart hål av smärta; ett tomrum som drar de som älskade denna människa in i sorgens mörka natt, i ett dunkel som kanske aldrig ger vika.
Joel Halldorf påminner oss om att krig i första hand handlar om människor.
Det gäller soldaterna på bägge sidor. Även om man sympatiserar med Ukrainas rätt att försvara sig får man aldrig glömma att också de ryska militärerna först och främst är människor. Krigets första offer är sanningen, brukar vi säga. Men strax efter kommer vår förmåga till empati med människorna på andra sidan.
Joel Halldorf är skribent och kyrkohistoriker från Linköping