Deras frånfälle fick rättmätigt stort medialt utrymme, men jag ska lyfta fram några av dem, vars död mestadels gått mera obemärkt förbi.
Tommy Allsup är en sådan man. I början av 1959 är han på turné med några av tidens nya rockstjärnor och spelar i kompbandet till det största affischnamnet, Buddy Holly. Det är en kall vinter i amerikanska mellanvästern, där turnén ska göra tjugofyra stopp. Bussen som hyrts för transporten är inte i bästa skick. Bland annat saknar den fungerande värmesystem, så när man når platsen för den elfte konserten, Clear Lake i Iowa, råder dålig stämning i sällskapet. Någon har fått en misstänkt frostskada, flera har dragit på sig förkylningar.
Buddy Holly beslutar sig för att hyra ett plan för att slippa den eländiga bussen och ta sej snabbare till nästa spelning. Han lyckas bara få tag i ett litet enmotorigt plan som rymmer tre passagerare. Holly erbjuder plats till två av sina kompmusiker. Waylon Jennings, blivande countrystjärna på 70-talet, är en av dem, men han överlåter sin plats till förkylde sångaren Big Bopper. En annan av turnéns nykläckta stjärnor, 17-årige Ritchie Valens – känd från världshiten ”La bamba” – ber Tommy Allsup om samma favör. Och det är då det sker. Allsup föreslår slantsingling, som Valens vinner.
Klockan är nästan ett på natten den 3 februari, det är några minusgrader och lätt snöfall, när planet lyfter. Något går väldigt snett direkt och planet kraschar en kort stund senare någon mil från flygplatsen. Alla ombord – Buddy Holly, Ritchie Valens, Big Bopper och piloten – omkommer.
Denna rockhistoriens mest kända flygolycka inspirerade på 70-talet Don McLean till den episka och över åtta minuter långa hiten ”American pie”. ”The day the music died” som McLean skaldar i texten. John Lennon och Paul McCartney var stora fans till Buddy Holly och The Beatles spelade också in flera av hans låtar, som ”Words of love”. Du hör den i spellistan, liksom Hollys original av ”Peggy Sue” med fantastiska trummor.
Tommy Allsup fortsatte att spela hela sitt liv, med slantsinglingen ständigt närvarande i tankarna. Han dog, 85 år gammal, i januari.
Kan musik leda till sportsliga vinster? Nja, Hammarby slutade nia i årets allsvenska trots att tusentals Bajen-fans skrålat sej hesa i ”Na-na-na-na, na-na-na-na, hey-hey-hey, Hammarby!”. Amerikanen Gary DeCarlo har förmodligen aldrig hört talas om det svenska fotbollslaget och när han en gång skrev låten fanns det inte på kartan att den skulle hamna högt upp på listorna runtom i världen.
Året var 1969 och DeCarlo hade just fått skivkontrakt och behövde en låt att lägga på B-sidan till sin första singel. Och bråttom var det!
Under en intensiv kväll och natt i studion lattjade DeCarlo och hans vänner fram en refräng till en tidigare förkastad låtidé. Någon text hann inte skrivas, så det fick bli ”na-na-na-na, hey-hey-hey” och någon lade till ”goodbye”. Så upprepades denna refräng ett flertal gånger för att inte låten skulle bli för kort. Nåja, det var ju bara en B-sida!
Men det tyckte inte skivbolaget. De blev eld och lågor över den smittsamt sjung med-vänliga refrängen och bestämde att den fick bli singelns huvudlåt. Gary DeCarlo protesterade och ville inte ha sitt namn på skivan, så det fick bli det påhittade gruppnamnet Steam. Nästan 50 år och 6 miljoner sålda singlar senare har DeCarlo förlikat sig med ödet att lanseras med ”fel” låt. Royaltypengar fortsatte att droppa in ända fram till hans död i somras.
Några andra som gått bort detta år:
George Young - var med och satte Australien på popkartan med sitt band The Easybeats och senare Flash and The Pan.
Robert Miles - italiensk dj, vars suggestiva trance-klassiker ”Children” blev årets låt på Tracks 1996 och därtill den första helt instrumentala hiten att nå listans första plats.
Ragnar Borgedahl - 70-talsproggens one hit-wonder. Det blev ett nytt ärevarv när Lasse Winnerbäck plockade upp hans ”Hum Hum Från Humlegården”.
Sylvia Moy - skrev många Motown-klassiker, bland annat ”It takes two”.
Joni Sledge - medlem i syskongruppen Sister Sledge. Produktionerna signerade killarna i Chic blev discoklassiker.
Fats Domino - min fascination för topplistor grundades när jag var 12 år och lyssnade på Radio Nord. Minns lyckan i att få höra Fats ”Let the four winds blow” på onsdagkvällarna på deras Topp 20.
Kaj Kindvall musikspanar en gång i månaden. Han nås på kaj.kindvall2@gmail.com