I Alsace möts det tyska och franska. I Colmar (till vänster) finner vi en typisk tysk stadsbild, i Strasbourg (till höger) kan man se stadsdelen La Petite France, "Lilla Frankrike" med kulturarvsmärkta franska hus från 1600- och 1700-talet.
På semesterns första dag satte vi oss i bilen och körde ut i Europa. Via Danmark och Tyskland kom vi så småningom till Frankrike, där vi hälsade på goda vänner. Sedan återvände vi hem genom Italien, Schweiz och så Tyskland och Danmark igen.
När man reser långsamt, och på marknivå, genom Europa lägger man märke till de mer subtila förändringarna av landskapet, arkitekturen, matsedlarna och kulturen. Det intressanta är att skiftena inte följer de nationella gränserna, utan sker gradvis. Man kan se det redan när man passerar genom de småländska skogarna och når Skåne. Det flacka landskapet, karakteristiska skånelängorna, en del matvanor och dialekten för tankarna till Danmark. Skåne är ett område som förenar svenskt och danskt, vilket beror på både geografi och historia: under många hundra år var det som bekant en del av Danmark.
Vi såg samma mönster på många platser längs vår resa. De nationella gränserna motsvaras sällan av en hård kulturell gräns. Vi reste genom franska Alsace och noterade att maten var ganska tysk –och en kypare berättade för oss att de flesta i regionen talade både tyska och franska. Området har ju pendlat mellan de två länderna flera gånger de senaste seklerna, och för några år sedan sa den franske presidenten Nicolas Sarkozy att han var ”i Tyskland” när han besökte regionen. När vi längre fram på resan passerade från Frankrike till norra Italien hade vi aldrig märkt av övergången om det inte var för skyltarna.
Nicolas Sarkozy.
Det är en påminnelse om att nationer är sentida konstruktioner, och att Europa snarare definierats av lokala kulturer och regioner. En karta från år 1444 visar hur vår del av världen då bestod av en myriad av mindre enheter. Över dessa lokala kulturer – som i sig kan vara pluralistiska – lägger sig sedan de nationella etiketterna som grova och godtyckliga generaliseringar.
Detta är något att tänka på i en tid – och en valrörelse – när nationen och nationalism ges en allt större politisk betydelse. Politiker talar alltmer om “svenskhet” och “svenska värderingar”, men ofta är vi mer formade av den plats där vi bor än den nationstillhörighet som står noterad i våra pass. Det räcker att resa runt i Sverige för att upptäcka att det finns ganska stora skillnader mellan, säg, Linköping, Leksand och Landskrona.
Den nationella identiteten är ofta en etikett som döljer mer än den uppenbarar. Ett exempel på det är beskrivningen av Sverige som ett väldigt sekulariserat land, i synnerhet när man mäter andelen gudstjänstbesökare. Det är sant att det nationella genomsnittet ligger ganska lågt – omkring 10 procent, vilket nog i och för sig är högre än många tror. I Stockholm är det lägre än så: drygt 6 procent besöker en gudstjänst en gång i månaden eller mer.
Joel Halldorfs spaning visar att vi svenskar är betydligt mer kyrliga än man vi tror.
Men detta är inte hela bilden av Sverige. Statsvetaren Magnus Hagevi har precis publicerat en karta som visar hur det ser ut på kommun-nivå. Där framgår det att det finns en rad områden i Sverige som har en hög eller till och med mycket hög andel gudstjänstbesökare. I det så kallade ”bibelbältet” som sträcker sig från Västra Götaland, via Småland och in i södra Östergötland är andelen gudstjänstbesökare ibland över 25 procent av befolkningen. Detsamma gäller för flera områden i Norrland.
Detta är något som försvinner i våra generaliserande beskrivningar av den svenska nationen, eftersom den nationella etiketten skymmer lokala variationerna. Beskrivningen av majoritetskulturen utgår dessutom ofta från huvudstaden, eftersom det är här landets ekonomiska, politiska och mediala centrum finns. När de som har makt och tillgång till spalterna beskriver sig själva och sitt sätt att leva formar de den allmänna bilden av vad det är att leva i Sverige. Konsekvensen blir att svenskhet likställs med livet i Stockholm – och eftersom det, som vi såg, är väldigt sekulärt präglar det bilden av Sverige.
Sunds och Kisa kyrka är sannolikt mer besökta av sina medlemmar än många amerikanska kyrkor.
Men även om man inte har något emot 08:or så är det värt att påminna sig om att Sverige är betydligt mer varierat än så. Bilden av Sverige som världens mest sekulariserade land stämmer till exempel inte in på Kisa och Ydre kommun, för där går invånarna i kyrkan oftare än den genomsnittlige amerikanen.
Det är också en bild av Sverige.
Joel Halldorf är Bestorpare, skribent och kyrkohistoriker