Jan Guillous "Ondskan" ska bli teve-serie på TV4 meddelades det i förra veckan. Romanen gavs ut 1981 och filmatiserades 2003 och nu har man väl bedömt att den kan dra en publik igen. Efter de senaste årens succéserier "Young Royals" (2021), "Störst av allt" (2019) och "Zebrarummet" (2021) ska vi alltså ännu en gång åka tillbaka till ungdomarna i den svenska överklassmiljön á la Lundsberg.
Så som det skildrats i svensk teve de senaste åren skulle man kunna tro att de elitiska internatskolorna håller på att ta över Sverige. Att konfliktfyllda möten mellan förortsungdomar och adelsungdomar i olika elevhem utgör ett samhällsproblem och borde vara underlag för debatt. Men när berättandet är helt oproportionerligt i förhållande till verkligheten är det kanske dags att ställa sig frågan vad detta omättliga behov av elitskoleskildringar egentligen handlar om?
I serieadaptionen av Malin Persson Giolitos roman ”Störst av allt” (2016) står Djursholmstjejen Maja i valet mellan Sebastian Fagerholm, son till Sveriges rikaste man, och Samir som bor i en stockholmsförort och lyckats kämpa sig till en plats på rikemansskolan Djursholms allmänna gymnasium. I Netflixserien "Young Royals" får vi följa kronprins Wilhelm, när han på internatskolan Hillerska trotsar sina adliga klasskompisar och inleder en romans med den ekonomiskt och socialt utsatte Simon. I Henrik Schyfferts serie "Zebrarummet" står återigen privilegierade internatskoleelever mot missgynnade kommunalskoleelever när en smokingklädd internatelev hittas död. Temat kan upprepas in i oändligheten. Nu även i serieversionen av "Ondskan".
Den här typen av serier utger sig gärna för att vara samhällskritiska. Men varför måste alltid laborera med extremerna ”son till Sveriges rikaste man” och ”son till ensamstående mamma som kämpar med att få ihop pengar till skolavgiften”? Kanske handlar det om att det är enklare att måla med stora penseldrag än med små. Det är lättare att gestalta klasskillnaderna mellan extremerna än mellan, säg, ungdomarna som bor i Berga och ungdomarna som bor på andra sidan vägen i Vimanshäll, eller mellan de som bor i Kneippen och de som bor i Klockaretorpet. Men när Sveriges elitskolor är försvinnande få i jämförelse med den senare typen av klassrelationer, är det kanske ändå nödvändigt att hitta nya vinklar att skildra klassamhället ifrån.
Kanske handlar också elitskoletrenden i svensk ungdomsteve om något annat, skadligare. För extrem rikedom blir oundvikligen något sensationellt. Och mitt i berättandet om privilegier och utanförskap smyger sig därför en annan blick in. När kameran i ”Störst av allt” sveper över DJ-bås och överdimensionerade poolflamingos på en hemmafest i en Djursholmsvilla är blicken inte kritisk- den är fascinerad. Där ska man vilja vara. När rikemansbarnen i ”Young Royals” drygar sig mot de fattigare eleverna uppfylls inte publiken av samhällskritik utan av modeinspiration. ”Var köper man Felices klänning?”
Förhoppningsvis kan vi i serieversionen av "Ondskan" få se något annat. Kanske kan rikemansbarnen göras lite töntigare och fulare och inte spelas av en Skarsgård som omväxling? Men framför allt kan man hoppas att någon hittar ett mer nyanserat och träffsäkert sätt att skildra klassamhället på. Vänd bort blicken från de fascinerande internatskolorna och rikta den mot något lite vanligare.