Birgitta Ohlsson är sedan fyra år tillbaka chef på NDI, National Democratic Institute, i Washington. En organisation som arbetar för att värna och bygga upp demokratiska samhällen över hela världen.
Vissa människor drabbas hårdare av livet än andra och den tidigare toppliberalen Birgitta Ohlsson är en sådan. Sommaren 2021 fick hon beskedet om att hon hade en aggressiv form av bröstcancer och har sedan dess genomgått 34 cellgiftsbehandlingar för att döda den. Trots alla behandlingar fick hon acceptera att bröstcancern kommer göra hennes liv kortare. Men som av ödets ironi, som hon själv benämner det, så har hon på grund av cellgiftsbehandlingarna nu även drabbats av terapirelaterad leukemi. Det betyder att cancerbehandlingen har orsakat en annan cancer, något som bara 0,5 procent av alla bröstcancerpatienter drabbas av. Enligt statistiken leder en obehandlad sjukdom till döden inom några veckor.
Birgitta Ohlsson berättar krasst, starkt och vackert om hur det är att vara i detta dödens väntrum. Att balansera förberedandet för det oundvikliga med att faktiskt skapa nya minnen med familjen. Jag får tårar i ögonen när hon berättar om när hon och dottern går förbi ett kattcafé i kvarteret där de bor. Innan hon blev sjuk hade de lovat dottern att adoptera en katt därifrån men på grund av infektionsrisken får Birgitta Ohlsson inte längre ens vara nära en katt. Men mor och dotter fortsätter att titta på katterna genom skyltfönstret och på kvällarna tittar de på katterna som kan adopteras via caféets Instagram-konto. Dottern frågar varje kväll om när mamman blir frisk så att hon kan få sin katt.
"Jag säger att hon får en katt om jag blir frisk, men också om jag inte blir frisk.
Dör du får den heta Birgitta, säger min lilla älskling"
Birgitta Ohlsson säger det utan att darra på rösten och sommarpratet är genomgående osentimentalt. Men ändå går det oändligt sorgliga rakt igenom etern.
Sommarpratets genomgående tema är livets skjutdörrar eller "sliding doors" som det heter i filmen. Livets avgörande vändpunkter, beslut och dess konsekvenser. Hur hade livet blivit om hon inte missat mammografin sex månader innan hon själv hittade en knöl i bröstet? Hur hade det blivit om hon tagit strid för partiledarposten tidigare? Det finns inga svar, men det är som att Birgitta Ohlsson skickar med oss, lyssnarna, en uppmaning om att ta vara på tiden och att inte ta den för given.
Hon står nu inför ännu en sådan skjutdörr. Leukemin har för stunden motats bort, men kroppen är svag och hon har samtidigt uppnått livstidsdosen för flera viktiga mediciner. Läkarna som inte ville göra en stamcellstransplantation på grund av risken av att väcka bröstcancern har ändrat sig. I Tyskland har man nämligen hittat en 21-årig man som är en perfekt stamcellsmatch till Birgitta Ohlsson. Haken är att det är 15 procents risk att hon dör av själva transplantationen och 20 procents risk att bröstcancern kommer tillbaka.
Om jag säger nej till transplantationen, var detta min sista chans? Eller om jag gör transplantationen och allt går fel, kapar jag då mitt liv i onödan?
"Vad hade hänt om jag inte missat mamografin sex månader innan jag själv hittade en knöl i bröstet?" En fråga som Birgitta Ohlsson ställer sig själv i sitt sommarprat.
Livet är inte rättvist och det är lätt att tappa hoppet. När Birgitta Ohlsson ligger på sjukhuset i USA, där hon sedan några år arbetar, får hon frågan av en kvinnlig baptistpastor om hon tror på Gud. Hon svarar att hon förlorade sin barnatro när hon fick bröstcancer och nu med leukemin är den definitivt utraderad. Men av föräldrarna i Linköping får hon dikter och texter. En strof ur Karin Boyes roman "Kris" etsar sig fast:
Men det kommer nätter, de kommer och de kommer igen, då man måste se om sina gränser och flytta sina märken, då man måste finna sig till rätta med nya och förödmjukande upptäckter.
Någon månad senare, på askonsdagen, den kristna fastans första dag, söker Birgitta Ohlsson upp baptistpastorn som traditionsenligt tecknar ett kors av aska i pannan. Bredvid sjukhussängen står en ikon i trä och på handleden Martin Lönnebos radband "Frälsarkransen". Det är lätt att tappa hoppet, men i kris är hoppet allt man har. Mellan raderna hör man hur Birgitta Ohlsson kämpar, gör allt hon kan för att få vara kvar hos familjen, hos maken och döttrarna. Och sommarpratet avslutas med att hon berättar att hon nu ska läggas in på sjukhuset under sommaren för en sista cellgiftskur. Därefter väntar stamcellstransplantationen. Hon har valt att ta risken, för att få leva.