Musiken, glädjen, avunden, smutsen och döden hade gått rakt in. Jag åkte buss hem efteråt, men jag var inte där. Utanför rutan for de vanliga åkrarna förbi, men jag var innesluten i en bubbla av känslor som steg och sjönk. Förvånad upptäckte jag plötsligt att jag stod vid ytterdörren och var hemma.
Jag har inte riktigt vågat se om Milos Formans "Amadeus" sedan då, i mitten av 80-talet, eftersom jag är lite skraj för att upplevelsen ska tunnas ut. Jag har inget särskilt förhållande till vare sig Mozarts musik eller hans person, men Formans berättelse om det barnsliga geniet och hans avundsjuke rival var en mäktig, avgränsad helhet med sin egen logiska och drabbande avslutning. När eftertexterna rullade satt jag där och kippade efter andan.
”Amadeus” dyker upp i mitt huvud när jag snubblar över ryktet att Netflix arbetar med programvara som gör att tittarna kan laborera med olika slut på tv-serier, och i förlängningen också påverka hur hela berättelsen utvecklas. Även i bokvärlden tänker man nytt. Bonniers lanserade precis Bonnier Bookery, ett digitalt förlag som ska experimentera och bland annat använda sig av insamlad data från läsarna för att utveckla nya berättelser. Också här dyker idén om alternativa slut upp.
Jag säger inget om att man vill utnyttja möjligheterna som ny teknik ger för att hitta fler läsare och tittare, men jag inbillar mig att den här utvecklingen säger något om vår tids allt mer slappa och sladdriga inställning till avslutningen, till att sätta punkt.
Säg den deckarförfattare som inte har en ständigt pågående bokserie.
I världen av tv-serier blir det allt vanligare att varje ny säsong avslutas vagt och svävande, allt för att hålla dörren på glänt för en fortsättning. Om nu publiken är tillräckligt stor och ekonomin tillåter det.
Den springande punkten är att slutet har betydelse. För helheten. Danske Thomas Vinterberg gjorde till exempel missen att komplettera dvd-utgåvan av pedofildramat ”Jakten” från 2012 med flera alternativa slut. Nyfiken som jag är tittade jag på allihop, vilket slutade med att jag mest satt och funderade på fördelar och nackdelar med de olika varianterna.
Och någonstans i det resonerandet bleknade filmens historia bort, trots att den var både gripande och skickligt uppbyggd.
Överhuvudtaget är det inte interaktivitet jag vill ha ut av en bok, film eller tv-serie. Medbestämmande, absolut, men inte här. I stället vill jag kliva in i berättelser som målar upp sina egna världar och går mot sina egna logiska slut, må de sen vara lyckliga, sorgliga eller rentav öppna. Historier som förgrenar sig i olika alternativ, eller lämnas diffust oavslutade gör ju bara att . . .
Hm, hur ska jag nu avsluta det här.
Bestäm du.
Gustav Borg är kulturreporter och skriver krönika var tredje vecka.