Trosor kan användas till mycket, som hårnät och badmössor exempelivs.
Jag pratade om trosor i radio. Närmare bestämt pratade jag om att göra poesi av min mammas trosor, i programmet Stil i P1, under temat som var just trosor. Jag blev intervjuad om en dikt jag skrivit i min första diktsamling, som handlar om att mamma brukade bada med trosor på huvudet för att hålla håret på plats. När hon dött kastade vi hennes trosor. För att citera mig själv: ”så mycket vi bara kastar / skräp / är gjort av någonting”.
Avsnittet av Stil täckte in många aspekter av trosor, alltifrån konstnären Tania Ferriers "Angry Underwear" som var redo att bita den som kom för nära, till jobbiga trosor som skär in i rumpan, pinsamma troskonturer och synliga stringtrosor ovanför byxlinningen. Och så poesin om min mammas trosor, i håret när hon badade. När jag lyssnade på programmet kände jag att det fanns en aspekt av trosan som saknades, som för mig kanske är det allra, allra mest laddade: nättrosorna man får på förlossningen.
Tania Ferriers "Angry Underwear", spetstrosor, synlig stringtrosa ovanför byxlinningen
BB:s nättrosa kröner kvinnor till mammor.
Förra gången jag var gravid, med mitt andra barn, läste jag Cecilie Linds diktsamling "Mitt barn". Lind skriver naket och rått om hur det kan vara att få ett barn. Från förlossningen och genom den första tiden med barnet. Givetvis nämns nättrosorna. Hon skriver:
”nätterna är vitklädda kvinnors milda händer på brösten, i skrevet
små spetsiga glasrör instuckna i mitt urinrör
inget hos mig är mitt eget
det är en befrielse
och
det gör ont
alldeles vansinnigt ont
jag hamstrar tusen gigantiska bindor
de är små madrasser åt min smärta
nättrosor bolstrade med blod och flytningar
och en strumpa från frysen för att lindra”
För mig är tanken på nättrosorna en påminnelse om både blod och smärta, om liv och lycka. De är en sorts medalj för att man nått slutet av graviditeten. De kröner en till mamma. Samtidigt är de något av en förödmjukelse, de är så nakna, totalt oförskönande och enbart funktion. De är ju egentligen knappt ens trosor, snarare medicinsk utrustning som behövs för att lägga om ett sår.
Jag kommer aldrig kunna få bort den bilden från näthinnan, att omtöcknad efter allt man varit med om se sig själv i spegeln med nättrosor, gigantisk binda och uppknäppt sjukhusrock. Jag har nog aldrig varit mera främmande för mig själv, än när jag fick syn på mig som mamma. Livet blottar sin storhet och sin futtighet. Det finns något fantastiskt i det. Att stå blottad i livet.
Jag är hemma och vabbar. Snytpapper, febernedsättande, att hela tiden behöva bära. Det blir mors dag, jag handlar jordgubbar och glass åt barnen, min man är sjuk. Jag plockar upp Cecilie Linds bok igen. Mörkret och kärleken som översköljer den nya mamman översköljer mig som läser. Boken är intensiv och ger inga andrum, precis som föräldraskapet ju är. Lind skriver:
”jag är så utmattad att hela världen går under varenda kväll, jag gråter och
gråter och utan skäl. Mina tårar är mitt hjärtas mjölk, men ingen dricker dem.
Ingen göds av min gråt. Jag droppar
om någon frågar mig vem jag är måste
jag svara
jag är en som droppar
mjölk, tårar, blod, kiss”
Poeterna Jonas Rasmussen och Celilie Lind har skrivit om föräldraskapet.
Det finns mycket kärlek i texten också, i omsorgen, i oron, och i formuleringar som ”jag har pussat en fotsula späd som en gryning idag”.
Det har på senare år talats endel om moderskapslitteratur. Böcker som Sheila Heti "Moderskap", Anna Axfors "En dag i öknen", Olga Ravn "Mitt arbete", för att nämna några. Det finns även en så kallad pappalitteratur. Bland dem finns en diktsamling av Jonas Rasmussen, som
kom för tio år sedan. Den heter "pappa–mamma–barn" och är både en formsäker lek och har ett starkt innehåll. Det är som ett slags inventering som utgår från dryckesleken ”Jag har aldrig…” där dikten består av långa uppräkningar, med fotnoter som möjliggör utsvävningar. Rasmussen skriver:
”Jag har aldrig önskat att fler kvinnor hade sexuella fantasier om mig
Jag har aldrig flytt småbarnsföräldervardagen genom små, trånga glipor av sexuella fantasier
Jag har aldrig avvisat min älskade fru
Jag har aldrig funderat över varför jag, när jag – alltför sällan – får gå en promenad i ensamhet, ofta hamnar
i de kvarter där jag och min älskade fru bodde innan vi fick vår son…
...Jag har aldrig känt det som att jag har gått vilse i allt det här; som att jag vet att det finns en punkt någonstans framöver, men att den punkten ständigt förflyttas”
Nu tar jag på mig ett par spetstrosor. Jag ska cykla till förskolan och hämta barn, smutsiga och hungriga. Det blir pannkaka.
Lisa Zetterdahl är författare och poet från Ringarum.
Lisa Zetterdahl är författare och poet från Ringarum