Den här hösten har jag äntligen fått plocka fram min lövblås. Den låter som ett reaplan och lämnar inte ett endaste litet blad på marken. Jag älskar den av hela mitt hjärta.
Min högra fot är inslagen i förband efter ett akut ingrepp.
Det började för tiotalet år sedan. Jag hade fått en retlig blåsa i handen efter att ha räfsat löv och i vredesmod inhandlat en lövblås.
Jag hann inte mer än sätta på den innan min hustru kom ut i trädgården och antydde att jag gjorde mig själv till åtlöje. Hon använde inte just de orden, så vitt jag vet – maskinen dränkte alla ljud, men även blickar kan tala. Just den här blicken antydde att en lövblås inte hör hemma i ett radhusområde med tomter stora som pingpong-bord.
Sedan dess har lövblåsen fått ligga.
Men den här hösten har den äntligen fått komma i befogat bruk. Vi har skaffat hus med jättemånga kvadratmeter trädgård och ännu fler löv. Så fort ett av dem faller rusar jag ut med min lövblås och låter den ljuda som sju jubelbasuner över slätten. Aldrig har en gräsmatta varit friare från löv. Jag är naturens okuvliga betvingare. Nästan helt säkert var under en av mina lövblåsarrundor som det hände. Naturen hämnades och en liten, liten sticka föll ner i min sko, och därefter vidare in i foten.
"I din ålder är det dumt att chansa", konstaterade vårdapparaten och grävde nogsamt ut inkräktaren och la på förband. Jag har aldrig känt mig äldre.
"Bus eller godis", undrar den retliga häcken som knackar på och meddelar att kroppen är slut. Jag tar godis, tack. Gärna sockerfritt för säkerhets skull.
Som diabetiker har jag sedan barnsben fått höra att mina fötter är skräp och vid något tillfälle kommer att trilla av, men det är dystert när tillfället plötsligt börjar knacka på dörren. I synnerhet i skepnad av ett par millimeter oxbärshäck i fotsulan.
Även om det är bedrövligt med kvitton på att det inte bara är löven som förtvinar och snart ska blåsas undan till sin slutliga deponi finner jag tröst i att jag åtminstone inte är ung. Det verkar vara ännu värre.
En serie inspel på Correns opinionssidor under hösten vittnar om en förskola i upplösningstillstånd, med personal som inte räcker till, nerkissade barn och förvaring i stället för pedagogik i Linköpings kommun. I jämförelse med en sådan vardag är grå frisyr och risiga fötter att föredra.
Om barnen lyckas ta sig igenom förskolan tar ännu värre prövningar vid. Den här veckan har en tidigare fritidsledare i Linköping åtalats för bland annat grov utpressning och misshandel.
Fritidsledaren från Linköping anlitade Hells Angels och hotade att sticka ut ögon på barn. Men de som har tagit sig ända upp till skolåldern genom Linköpings barnomsorg är härdade, antyder flera opinionsinlägg den här hösten.
Mannen, som tidigare har uppmärksammats för sina insatser mot kriminalitet bland unga i Linköping, ska ha pressat ett par från Norrköping på pengar och ägodelar för över tio miljoner kronor, bland annat genom att hota att sticka ut ögonen på deras barn. Till sin hjälp ska han haft en Hells Angels-medlem. Om även han har tjänstgjort inom Linköpings barnomsorg framgick inte.
Jag anade ändå en ljusning för den kommande generationen av Linköpingsbor i nyheten om kommunens anmälan till Arbetsmiljöverket efter att Änggårdsskolan fick inrymmas i början av oktober. Där stod att läsa att gärningsmannen, född på 90-talet, hade knuffat elever och tagit en boll.
Änggårdsskolan gjorde en inrymning för vad som vid en första anblick ser ut att vara ett vanligt skolgårdskäbbel. Men sifforna luras. Det visar sig att 90-talister är vuxna nu.
Att en sådan händelse togs på så stort allvar kändes uppmuntrande i allt elände, tänkte jag, och funderade över hur ofta liknande saker skedde under min egen skolgång utan att vuxenvärlden tog någon notis. Sedan räknade jag på saken och insåg att människor som är födda på 90-talet är vuxna nu, även om de fortfarande är skolbarn i mitt huvud.
Så nu känner jag mig orättvist gammal igen. Så fort jag får ta förbandet av foten ska jag gå ut i trädgården och blåsa bort min självömkan tillsammans med de sista resterna av liv på den förbaskade oxbärshäcken.