Ett argument som föräldrar till motorburen ungdom tar upp med jämna mellanrum är att deras ättelägg behöver omhuldas av en rejäl kaross för att skyddas i trafiken. Det är därför det inte duger med de mopeder och cyklar som tidigare generationer tog sig till grannsocknen med för att få ragg på någon utanför den närmsta släkten.
För oss utan motoriserade tonårsungar har det såklart låtit helt befängt. Vi som har sett A-traktorernas framfart i trafiken vill att de ska vara så mjuka som möjligt – helst så tunna i sammansättningen att de inte är där alls.
Nu finns facit på hur vi kan tänka så olika. Det visar sig i en studie från Folksam att föräldrar till A-traktorförare tror att den vanligaste orsaken till A-traktorolyckor är att någon annan kör in i traktorn. Så är det naturligtvis inte. Den vanligaste olyckan är orsakad av traktorn.
Såklart. Tonåringar består av lika delar hormoner, acne och dåligt omdöme och har alltid varit dumma som spån.
När jag en vårdag i tonåren berättade att jag ämnade besöka min första Hultsfredsfestival så hade mina föräldrar naturligtvis invändningar, men inte värre än att jag tilläts att åka.
Eftersom jag i och med biljettköpet var barskrapad stack morsan åt mig ett par hundralappar till mat. Jag använde dem till att köpa hembränt.
Det var ett av de legendariska toppåren. Marken vibrerade som att den var på väg att rasa ner i Hulingen när Rage Against the Machine spelade under den inledande torsdagen. Ryktet gjorde gällande att Wu-Tang Clan mot allas förmodan hade dykt upp i sin helhet några timmar tidigare, men då hade jag legat utslagen i tältet efter en präktig förmiddagsbläcka på campingområdet.
Redan på fredagen var jag lite svajig. Jag vet att jag var på flera av spelningarna, men det enda jag minns är att Suedes Brett Anderson hade en väldigt kort tröja på sig.
Lördagen var ett töcken, trots att jag då mådde så dåligt att jag hade slutat att dricka redan kvällen innan. Jag släpade mig till Electric Banana Band, men blev bara irriterad på farbröderna på scenen.
Jag kräktes mot en björk och gick tillbaka till tältet.
Där hittades jag av en kamrat några timmar senare. Han tillkallade vårdpersonal som tog med mig till sjuktältet, där jag blev kvar under återstoden av festivalen. Under söndagen kördes jag till Universitetssjukhuset, där jag fick tillbringa en tid på intensivvårdsavdelningen.
Efter detta vore det märkligt om jag någonsin blev ivägsläppt på festival igen, kan man tänka. Man kan också tänka att jag borde ha lärt mig min läxa. Men jag pratade lätt omkull mina båda målsmän. Det var nog matförgiftning, sa jag och fortsatte på samma spår under åren därpå – om än utan fler förgiftningstillbud.
Precis så urbota korkad är en tonåring. Men av någon anledning verkar föräldrar förblindade inför sina egna barns fruktansvärda dumhet. Förmodligen är det naturens sätt att hindra oss från att kasta dem på skräphögen redan vid födseln.
Vi måste stålsätta oss för att inte glömma att de är opålitliga idioter och lägga band på dem så gott vi kan. Om de vill ut och röra på sig kan vi inte skicka ut dem i fordon som är hårdare än en genomsnittlig människa. Det är vansinne.
Låt dem gå till fots, eller ännu hellre stanna hemma tills deras hjärnor har utvecklats till en anständig nivå. Förslagsvis sisådär i 25-årsåldern. För deras egen och alla andras skull.