Mats Jonsson är inte någon särskilt begåvad tecknare. Men han är en mycket god berättare. När nyheten om att en serieroman för första gången nominerats till en August för bästa skönlitteratur tog mitt hjärta ett skutt av glädje.
Det nominerade verket, "När vi var samer", läser jag just nu. Det är en tung bok, 340 sidor, om Mats Jonssons egen släkt, om samernas historia, och om hans väg tillbaka till barndomens Ångermanland. Men samtidigt berättad med lätt hand och minst en självironisk glimt i varje öga. Mats Jonsson, som ritat självbiografiska serier i decennier, talar hela tiden direkt till läsaren.
Mitt hjärta tog ytterligare två glädjeskutt när Lisen och Emma Adbåge dök upp bland nomineringarna. De båda tvillingsystrarna från Sya gör visserligen inte serier, men båda är fantastiska berättare i både bild och text.
Jag skulle ju själv bli serietecknare en gång i tiden. Franska och belgiska mästare som Goscinny (Asterix) och Franquin (Spirou, Gaston) inspirerade, men den som verkligen visade vägen var Hermann. Hans superrealistiska teckningar i "Bernard Prince" (som gick i tidningen Fantomen) och "Comanche" (i tidningen Western) blev min ledstjärna.
Men en bra serie bärs lika mycket av texten som av teckningarna. När Hermann slutade samarbeta med manusförfattaren Greg blev hans serier sämre, och själv hade jag inget unikt att säga i mina serier om riddare och rymdkrig.
Mats Jonsson kan dock det där med berättandet, och en av hans serier skulle jag vilja ha inramad på väggen. Serien heter "Mörka rummet", publicerades i Galago på 90-talet och finns i samlingsalbumet "Unga norrlänningar". Som vanligt är den självbiografisk.
Mats Jonsson berättar om en dag i januari 1984 när han var elva år. Han är hemma hos en kompis, men leken avbryts när kompisen ska gå på kalas. Andra kompisar är bjudna, men inte Mats. Pappa kommer och hämtar sin besvikna pojke. "Men pappa, du kör ju åt fel håll", säger Mats. Färden går till Kramfors, till biografen. Där visas Star wars-filmen "Jedins återkomst". Serien avslutas med en ordlös bild: en lyckligt leende glasögonprydd pojke i biomörkret.
Gissa om jag kan relatera till den bilden. Mats Jonsson visar både att tecknade serier är en fantastisk uttrycksform och att det inte finns någon bättre tid och plats att fly till än "för länge sedan, i en galax långt, långt borta".