I ett avsnitt av Tomas Andersson Wijs intervjupodd “Hundåren” berättar Mauro Scocco om hur han under en period inte klarade att ge konserter som följd av att han drabbats av panikångestsyndrom. Vännen Plura gav honom möjligheten att istället spela live med Eldkvarn, i rollen som kompmusiker. På så sätt kunde han närma sig scenen igen. Han slapp vara frontperson och bära ansvaret för att motsvara publikens förväntningar. Han kunde till och med backa ur vissa gig om han behövde.
I en annan del av underhållningsindustrin har avancerade förklädnader hjälpt kändisar att ta itu med sin skräck för att sjunga inför publik. Tv-konceptet “Masked Singer” (TV4) går ut på att en jury tillsammans med tittarna ska gissa vem som är dold bakom masken. Men premiärsäsongen har också visat att maskeringen är en lyckad strategi för sångbegåvningar som tidigare inte vågat sjunga offentligt. Komikern Johanna Nordström och producenten Anders Bagge har vittnat om sin scenskräck, men utklädda till oigenkännlighet har de fått prova sina vingar utan publikens ögon på det egna jaget. Då har ångestsymptomen avtagit.
Öppenheten från Scocco, Nordström och Bagge är befriande. Själv har jag alltid haft en komplicerad relation till rampljuset. Velat stå på scen, men valt platsen vid sidan av frontfiguren. Pendlat mellan att trivas framför åskådare och få svårt att andas av bara tanken på att hålla ett föredrag. När jag arbetade på radio hade jag under en jobbig period i livet panikattacker i livesändningarna. Det krävdes professionell hjälp, men så småningom landade också insikten om hur tufft det är att stå helt ensam, även om det är underhållning man sysslar med. Att sända ihop med kollegor är till exempel något helt annat.
Ibland verkar det som att samtidsklyschan “var dig själv” blivit svaret på allt. “Bara var dig själv så går allting bra, du som är så duktig.” Som om hjärtklappning och andningssvårigheter skulle upphöra då.
Samtidens förtjusning i det personliga och autentiska gör också att vi missar att ett sätt att vara sig själv kan vara att testa olika roller och identiteter. Ibland är lösningen faktiskt att gömma sig lite. Stå bakom någon annan. Den öppnare inställningen till vad olika människor behöver för att komma till sin rätt är mycket välkommen. Så kan fler röster höras.