Kristina möter det nya och okända i Utvandrarna. Bild från den nya filmatiseringen.
När jag var barn drömde jag om ett vandrande liv. Platser där ”brödet bryts i hast” och ”ställen där man sover blott en gång”, för att låna Karin Boyes ord. Även om jag nog främst fann min inspiration i Sagan om ringen-böckerna. Jag ville ge mig ut, med allt som behövdes i en ryggsäck. Fantiserade om att lämna huset, gå nerför åkern och in i skogen. Vara på väg någonstans. Med ett viktigt mål som hägrade.
Dock var de enda vandringar jag gav mig ut på när jag skulle ta mig till stallet.
Bråta-stallet låg 3 kilometer från mitt barndomshem, ofta lyckades jag få skjuts av någon. Ibland fick jag gå. I snöyra, i sol, i gråväder, i kompakt bäckmörker. Det är bäckmörkret jag minns. Jag hade en ring, en silverring med en ametist, min månadssten. Jag bar den på mitt finger och hoppades att den likt ringen i Sagan om ringen bar på stora krafter. Jag knöt handen i fickan och tänkte att med den på fingret skulle jag klara vägen till stallet, mörkret på Gamla landsvägen var ingenting jämfört med Saurons Mordor. Men när man skulle gå förbi gamla Bråta-handeln hände det att jag sprang. Jag visste aldrig om det var någon där inne i det slitna huset, om det var övergivet eller om det fanns någon där bakom de mörka fönsterrutorna som kanske spanade ut på mig.
Som vuxen har jag levt flera månader i min ryggsäck, och vet hur gott jag sover på galonbritsen på dammiga skramlande nattåg i Indien, och hur spännande och frustrerande det kan vara att kliva av en långtursbuss i Vietnam för en paus och se vad det finns för något att köpa att äta. Jag har tillbringat många dagar i sadeln med mör rumpa när jag och min syster ridit långtur i Rumänien. Det är det närmaste jag har kommit min barndoms dröm om att ge mig iväg ut i skogen på ett viktigt uppdrag, det är bara det viktiga uppdraget som saknats. Jag har även bott en tid i New York för några år sedan och nu är vi precis hemkomna efter ett halvår i Colorado där min man har jobbat. Det är 8 timmars tidsskillnad mellan Colorado och Sverige. Men där växte samma blommor i rabatterna som i min barndoms trädgård: iris, löjtnantshjärta, vallmo. Det fick mig att känna mig underligt långt borta, och samtidigt så nära någonting som inte längre finns. Platser försvinner i tiden. Det kan se ut som att de finns kvar, men det är inte så.
Jag borde ha läst om Vilhelm Mobergs Utvandrarserie när jag var i Colorado, när jag själv utvandrat för en stund. Det är en lättnad att vår utvandring inte var på långa vägar lika slutgiltig som Kristinas och Karl-Oskars. Kristina saknade Duvemåla, hon ville väl egentligen aldrig resa, men hoppades på ett bättre liv där, mat åt barnen. Det finns en scen mot slutet, när hon får ett första äpple från det träd de planterat där borta i Amerika, med en äppelkärna från Duvemåla, ett äpple raka vägen från livet där hemma. Det är många år sedan jag läste det men jag minns att jag grät. När hennes saknad materialiserades så. Tiden slog knut på sig. En försvunnen tid och plats som uppstod igen i ett äpple. Jag tror hon dog därefter? Hon trodde att hon var hemma. Ja hon var gammal och sjuklig vid det laget. Jag minns inte riktigt, som om det viktiga inte är när hon dör utan just det där äpplet.
I mitt barndomshem fanns en kylskåpsmagnet med orden ”Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet.” Det är tydligen ett citat från Marcus Tullius Cicero, googlar jag mig till, som levde 106 f.Kr.-43 f.Kr. I jämförelse är min barndom mycket nära.
Jag tänker på att ha en plats. Till skillnad från min barndoms längtan efter ett vandrande liv så har jag nu längtat efter ett hem, något annat än vår lägenhet i Malmö, ett hem så som mitt barndomshem. Man är så mycket hemma med två små barn, alltid är det någon som är förkyld eller magsjuk. Jag och mina barn har suttit i fönstret där vi bodde i Colorado och tittat ut på ekorrarna som for runt i träden, och jag har tänkt att en boksamling har jag, och en trädgård saknar jag.
Men nu när vi är hemma från USA så köper vi inte huset på landet med pioner i trädgården. Vi går på visningen, det är hemskt fint, men vi lägger inget bud. Det känns inte som vår plats, så vi behåller lägenheten i stan lite till. Vi köper en bil, en kombi med plats för många väskor och två barn. Vi siktar inte på ett liv som i Jack Kerouacs På drift. Men vad är det Karin Boye skrev? ”Det är vägen, som är mödan värd.”