Vi har sett det många gånger, närmast en filmkliché, och det händer också i femte avsnittet av vårens omgång av norska succéserien ”Exit”. Den om de svinaktigt rika finanskillarna som inte drar sej för något i jakten på mer pengar. Mannen i baksätet med sitt fårade ansikte ser ut som en brorsa till Keith Richards i Stones och känns bekant. Visar sej vara Tim Scott McConnell, en amerikan med fyrtioårig karriär som musiker. Bruce Springsteen plockade för övrigt upp en av hans låtar, ”High hopes”. McConnell har bott i Norge sedan 90-talet, där han nu alltså landat denna biroll som gangster. Han har också bidragit med musik till ”Exit”, du hör en av de låtarna först i låtlistan.
Det händer mest hela tiden att artister förvandlas till skådespelare och speciellt när någon med hög stjärnstatus - en Madonna eller en Beyoncé eller en Bette Midler - lyssnar på lockropen och ställer sej framför kameran, ja då ser pr-maskineriet till att vi inte missar det. Men vanligast är artister i små roller, man gör en cameo som det kallas i branschen. Ibland en så liten insats att du kan missa den om du blinkar för länge eller är alltför upptagen med godispåsen. Till exempel när kameran sveper förbi Ian Brown, sångare i The Stone Roses, när han läser en bok i ”Harry Potter och fången från Azkaban” eller megapopuläre Ed Sheeran som sjungande soldat i ”Game of thrones”.
Sheeran lär ha ångrat sej efter nedgörande kritik för rollprestationen och frågan är om ens Joakim Thåströms mest hängivna fans var nöjda med Imperietsångarens huvudroll i ”Den frusna leoparden” 1986. Tummen ned av kritikerna och publiken uteblev. Thåströms motspelare, Peter Stormare, tog revansch i bröderna Coens kultrulle ”The big Lebowski” drygt tio år senare, där han leder ett tragikomiskt gäng av nihilister. Ett par av dessa spelas av Flea, bassisten i Red Hot Chili Peppers, och Aimee Mann, sångerskan med de många utsökt bitterljuva melodierna.
Skådespelare erbjuds ofta stereotypt samma typ av roller på grund av utseende eller uttrycksmanér. Musiker får också finna sej i det. Regissören Jim Jarmusch till exempel fattade tycke för Tom Waits av livets realiteter råslipade röst och gav honom roller i flera filmer. Därtill med Iggy Pop som motspelare i ”Coffee and cigarettes”. Spännande dock när någon får chansen att bryta mönstret, som Harry Connick Jr. Bildskön och utrustad med en gudabenådad röst slog han igenom med musiken till succéfilmen ”När Harry mötte Sally”, fylld av de bästa essen ur den amerikanska sångbokens 1900-tal. Men Connick var obekväm med mys-imagen ”den nye Sinatra” och tog glatt filmroller som pekade i annan riktning, som den ruggigt psykotiske mördare han spelar i ”Copycat”.
Hur toppar man då karriären efter att ha givit ut ett av alla tiders mest framgångsrika album, ”Jagged little pill”? För Alanis Morissette blev svaret att anta den ultimata utmaningen, som hon gjorde i filmen ”Dogma” 1999 i rollen som Gud.
Lyssna på Spotify, sök på: Kaj Kindvalls låtlista
1. Tim Scott McConnell, Red handed 2. The Stone Roses, Fools gold 3. Ed Sheeran, Galway girl 4. Thåström, Sönder Boulevard 5. Aimee Mann, Save me 6. Red Hot Chili Peppers, Californication 7. Alanis Morissette, Thank u 8. Tom Waits, Downtown train 9. Tom Waits, Warm beer and cold women 10. Harry Connick Jr., It had to be you
Kaj Kindvall nås på kaj.kindvall2@gmail.com