Torbjörn Nilsson och sonen Melker spelar den egenskrivna låten "Nu är det fritids" och hela lokalen sjunger med.
– Har du fått en lott? säger den leende tjejen i entrén och räcker fram en sådan där klassisk PRO-ring med randiga lotter. Jag har precis klivit in i värmen på den gamla färjeterminalen på Södermalm för att se popbandet Peggy Lejonhjärtas återkomst. Eller bokslut, enligt dem själva. Det är 20 år sedan, den närmast mytiska, debutskivan "Viskningar & Rop" kom och nu ska bandet släppa, den helt klart mytiska, uppföljaren. Skivan "Om sommaren 06 och följande höst" har legat orörd i en byrålåda i mer än 15 år, tills nu när den faktiskt ligger på ett merch-bord framför mig.
Peggy Lejonhjärta består, eller bestod, av två brödrapar - Henrik och Torbjörn Nilsson från Kisa och Johan och Jon-Erik Persson (numera Liw) från Delsbo i Hälsingland. Bandet har kallats "Sveriges största musikmysterium", kanske för att ovan nämnda debutskiva blev hyllad till skyarna och när det var dags att följa upp succén så blev det... tyst. Att musiken dessutom inte funnits på någon streamingtjänst och att medlemmarna gått vidare med att bli hyllade journalister samt bandmusiker för den svenska artisteliten har nog gjort sitt till kultstatusen.
Men nu är vi här, 2024, och det strömmar ut cirkusmusik ur högtalarna på färjeterminalen. Charmiga Moneybrother, mindre känd som Anders Wedin, är kvällens konferencier och bjuder oss in till en varieté längs minnenas allé. I och med att bandmedlemmarna spelat med ett gäng storheter förväntar jag mig ett stjärnspäckat förbandspaket men det blir så mycket bättre än så, ja, jag skulle nästan säga att vi får vara med om något fantastiskt. En kavalkad av små hyllningar till de små sammanhangen bandmedlemmarna rört sig i, inga kändisar utan glada bruksartister. Replokalskompisarna från bandet Edson följs upp av en folkmusikkvintett från Hälsingland. Cirkusartisten Marcus Wurm, som tydligen gått i någon av bandmedlemmarnas gymnasieklass, kör en burlesk jojo-show samtidigt som han sjunger Sinatras "My Way". Kindas nya poprepresentant Hjalmar charmar alla med sin "Kindie" (Kinda + indie) och en ballerina dansar otroligt vackert nere bland oss i publiken.
Finast är det dock när Torbjörn Nilssons lilla son Melker går upp på scenen och sjunger sin egenskrivna sång "Nu är det fritids" och hela publiken, alltså flera hundra personer, skrålar med i refrängen "Nu är det fritids, hoppa in i ledet". Det är en vacker och något feberdrömmig förbandsvarieté som jag kommer bära med mig länge. Och då har inte Katla Nilsson, mamma till bröderna Nilsson, hunnit gå upp på scenen och lottat ut sin marmelad än (ni vet PRO-lotterna jag fick när jag kom in).
Innan bandet börjat spela kommer jag på att drygt 50 meter rakt ovanför spellokalen, uppe på Erstaklippan, ligger Sista Styverns trappor, den lilla trätrappa som binder samman Fjällgatan med Stigbergsgatan (fun fact: på denna gata bodde Tomas Tranströmer sin sista tid i livet). Men "Sista styverns trappor" är också titeln på Peggy Lejonhjärtas indiehit som handlar om just denna plats. Jag hinner knappt tänka på om närheten mellan trapporna och konsertlokalen är något medvetet innan introt till just denna låt dundrar igång och publiken blir som galen. Alla i publiken verkar kunna varenda ton, varenda textrad och det är då jag inser att jag är på ett väckelsemöte för de redan frälsta. Och finns det något bättre än att gå på en konsert där publiken blir som en sorts talkör, att dras med i en härlig sorts masspsykos?
För oss som var med under Peggy Lejonhjärtas storhetstid i början av 2000-talet så känns låtarna igen, oavsett om du har hört just Peggy Lejonhjärta tidigare. Florence Valentin, Håkan Hellströms två första skivor och The Plan rör sig alla i samma Dexy's Midnight Runners-universum, även om "Peggys" huvudkälla snarare är Jakob Hellman, Bruce Springsteen och Eldkvarn.
Frontmannen Henrik Nilsson, eller Kisa som han kallas här i Stockholm, spelar numera vanligtvis bas några steg bakom mer kända artister. Något han tycker om, berättade han för mig när jag intervjuade honom inför konserten. Men jag får känslan av att Musiksverige gick miste om något när han försvann från mikrofonen. Både rösten och utstrålningen är on point, att han dessutom ser ut som ett kärleksbarn mellan Olof Palme och konstnären Egon Schiele bygger karaktären.
Henrik "Kisa" Nilsson och Annika "Säkert!" Norlin sjunger låten "Förlorare".
Tack vare Kisa Nilssons basspel förgylls kvällens konsert med duetter med digniteter som Markus Krunegård (på låten "Blackstabber") och Annika "Säkert!" Norlin (på "Förlorare"), hon är enligt egen utsago "Peggy Lejonhjärtas största fan". En personlig favorit är låten "AB Stockholmshem" som, titeln till trots, handlar om Kisa och de som lämnade sin hembygd för storstaden, de som blev kvar och dualiteten däremellan. Orden i texten verkar träffa extra hårt då minst hälften i publiken verkar ha sitt ursprung i Kinda och allsången blir sånär total.
Låtar från debutskivan blandas med låtar från den nysläppta, nygamla skivan och gamla demos. Den två timmar långa konserten känns hela tiden pigg och blir aldrig nostalgislö. Efter två varv med extranummer är det hela över och det känns tomt när bandet bockar framför en, i det närmaste euforisk, publik. Kisa Nilsson påminner oss om att köpa både merch och skivor och säger skämtsamt att de annars inte har råd med julklappar till barnen. Det här är nämligen enda chansen för bandet att sälja grejerna, det blir inga fler konserter.
Markus Krunegård gästar på låten "Backstabber". Henrik "Kisa" Nilsson spelar i Markus Krunegårds band.
Men här vill jag sträcka ut en hand å Östergötlands vägnar. Kom till Kisa i sommar, vi lovar att köpa kepsar så det räcker till barnens födelsedag, namnsdag, konfirmation och julklapp. Jag kan även köpa PRO-lotter för ännu en chans på den hemlagade marmeladen.