När nånting härskar och står på toppen vet man att det börjar pyra i andra änden och nya tankar börjar spira. Problemet är väl att den där pendeln ofta tar väldigt lång tid på sig. Åtminstone känns det så för den som är på fel sida.
Riktigt hur mycket jag längtar slog mig hårt och mycket oväntat när jag för en tid sedan nästan lika oväntat fastnade i Pär Fjällströms ypperliga dokumentär om Thorbjörn Fälldin (finns på svtplay). Filmen om den gamle Centerledaren och Sveriges statsminister är på ett sätt en bild , dessutom en mycket välgjord sådan, av ett annat Sverige som inte finns längre men det var inte nostalgin som träffade mig, Sverige förändras och måste göra det. Det var nåt annat. Nåt med mer evigt värde än längtan efter ett svunnet folkhem. Det var ärlighet.
Pendeln är just nu väldigt långt ifrån den punkt där ärlighet är att likställas med det nya svarta.
Istället är det misstrons tidevarv. Fulspelets och de medvetna eller omedvetna lögnernas högtid. Tid, pengar och resurser läggs på att sprida desinformation som blir sanningar som skruvar upp tonläget och oärlighet misstas för ärlighet. Att med fingret i luften påstå sig ”säga det folk tänker” eller att anpassa det senaste utspelet till det som antas göra "vanligt folk" mest upprörda just nu är inte ärligt. Det är bara ett skitnödigt beräknande.
Att det är valår gör förstås att pendelns läge blir än mer påtagligt. Humorkollektivet SEMST beskrev det väldigt träffande när jag intervjuade dem för ett tag sen. Att vi befinner oss i en tid där komikerna är mer resonliga än politikerna. Nu tillhör jag inte dem som tror att alla politiker är oärliga. Långt därifrån. Det utbredda politikerföraktet känns ofta närmast infantilt. Jag är övertygad om att de flesta har en ärlig och grundmurad övertygelse i botten men i kombination med tidsandan och pendelns läge blir spelet, strategierna utspelen och framförallt ängsligheten tydligare, viktigare och det som ges mest utrymme.
Om Fälldin kan det förstås sägas mycket. Både om hans politik och hans politiska arv och ingen kan påstå att det gick särskilt bra för honom när väl kom till makten, tvärtom så gick det mesta åt skogen, men det var tveklöst ärligheten som tog honom dit. Även då längtade folk efter en annan sorts politiker, nån som inte kompromissade med sin övertygelse och det han tyckte var viktigt. Fälldin var på rätt plats på rätt tid och pendelns läge var optimalt för honom.
Så förr eller senare tror jag det händer igen. Ärligast vinner. Det parti som lyckas hitta en uppdaterad version av Thorbjörn Fälldin och tajmar det med att pendeln svänger vinner. Inte mycket tyder dessvärre på att vi är där nu. I väntan på att det händer kan man kanske i bästa fall hoppas på att det lågmälda vinner åtminstone lite mark på bekostnad av det högljudda och skrikiga.
Den sorgligt förbisedde singer/songwritern Roger Karlsson (kolla in honom, han är värd det) sammanfattar det perfekt i sin låt "Gubbjävelvärld" från plattan med samma namn som kom i höstas. "Jag önskar att försoning blir det nya i år". Det vore en bra start.
är kulturchef för Östgöta Media och skriver krönikor var fjärde vecka