Den amerikanske singer-songwritern Damien Jurado spelade i Linköping nyligen.
I träbänkarna i gamla Baptistkyrkan i Linköping sitter konsertbesökarna tätt. På scenen befinner sig den amerikanske singer-songwritern Damien Jurado. Musiken är dämpad, Jurados röst mjuk. Vi rör oss knappt i bänkarna av rädsla för att störa. Då och då plockar någon upp en mobil, tar en snabb bild eller två. Någon kollar nog om barnvakten ringt också, håller telefonen lågt ner, mellan knäna.
Efter Jurados konsert jäktar jag till Platens bar, där det svenska indiebandet Shout Out Louds redan har börjat spela. Stämningen är hög. Unga killar och tjejer dansar framför scenen med ölglas i händerna. När sångaren Adam Olenius lyfter upp en spotlight och riktar ljuset mot taket så att snygga ljuseffekter uppstår, åker mobilerna fram i publiken. Någon springer i en ring runt publiken med telefonen framför sig för att få till en snygg film. Filmerna hamnar sannolikt på sociala medier och bandet och spelstället taggas förmodligen så att de också kan dela vidare innehållet.
Shout Out Louds har släppt ny skiva och turnérar.
Kontrasten mellan de två tillställningarna är stor och publiken anpassar sig. Men i båda fallen gäller att såväl arrangörer som artister vinner på att konserterna synliggörs. Artisterna får större efterfrågan på sin musik, arrangörerna får kanske mer publik nästa gång.
Jag skriver det här för att komplettera de ensidiga inlägg som blev resultatet av en krönika i Corren tidigare i vår om ohyfsat mobilanvändande på kulturevenemang, skriven av Carina Glenning.
Carina Glenning ogillar "ohyfsat" bruk av mobiltelefoner på konserter.
Det är inte svårt att hålla med om att ohyfsat uppförande på konserter och andra föreställningar är störande. Men i de senare publicerade läsarkommentarerna till krönikan framgår att det inte bara är störande att själva mobilen åker fram, anledningen till fotandet och filmandet - att dela innehållet på sociala medier - förtjänar också förakt. “Dom gör det väl för att få likes och bekräftelse” var kontentan i flera arga inlägg.
Själv kan jag inte tänka mig nåt bättre att dela på sociala medier än en stark kulturupplevelse. För arrangörer, artister, skådespelare och andra kulturarbetare är det dessutom av största vikt att vi gör det.
Budgeten för att göra reklam för kultur och evenemang är i de flesta fall mycket begränsad. Och även när det finns pengar till PR är det svårt att nå ut. Publiken i dag är splittrad, finns på för många olika plattformar. En annons i till exempel Corren når en ganska begränsad mängd människor.
Christel Valsinger är popexpert, musikproducent och frilansjournalist bosatt i Linköping.
På sociala medier kan vi som kollektiv se till att den kultur som förtjänar det får en publik. Vi kan tipsa och ge en liten inblick i det vi själva väljer att ta del av.
Du kan naturligtvis berätta om konserter, bokupplevelser och teaterföreställningar även på andra sätt - över en fika eller i telefon, men varför inte använda möjligheten att nå många människor samtidigt, om det nu är så att du har valt att ha ett Facebook- eller Instagramkonto?
Kulturen bryr sig inte om ifall du gör det för att få likes, den lider ständigt av underfinansiering och behöver din hjälp för att få spridning.
Zara Larsson.
Sen är det förstås skillnad på en konsert med, säg Zara Larsson och en intim teaterföreställning. Ju mindre blinkande ljus på scenen, desto mer störande blir din mobil. Så känn in sammanhanget. Visa hänsyn. Men älskar du kultur - berätta om den.
Christel Valsinger är popexpert, musikproducent och frilansjournalist bosatt i Linköping