Det här är sms som jag fick från min väninna Alma i Bosnien förra veckan, under natten mellan fredag och lördag:
Kl 23.10. ”Det är så hemskt mycket vatten överallt. Vi sitter hemma i väntan på den stora vågen som kommer med floden Sava. Vi ber att vattnet inte förstör skyddsvallarna och kommer in i stan. Alla orter häromkring är under vatten. Undrar var människorna är.”
Kl 23.30. ”Det ösregnar fortfarande och vågen närmar sig. Floden stiger varje timme. Har stigit nio meter senaste dagarna.”
Kl 23.45. ”Civilförsvaret och hundratals människor kämpar vid vallarna och försöker stärka dem. Jag vill hjälpa dem men sonen har feber. Och jag har inga gummistövlar. Är så rädd för att gå ut i mörkret.”
Kl. 23.58. ”På ett ställe har vallarna brustit och vatten kommer in. Elen försvann. Nu kan bara gud hjälpa oss.”
Alma bor kvar i min hemstad Brcko i norra Bosnien med sin 15-årige son. När strömmen försvann bröts även vår mobilkontakt. Jag var rädd för det värsta. Att vattnet hade tagit henne, sonen och huset. Hon hade överlevt kriget i Bosnien i början av 90-talet men översvämningen mäktade hon kanske inte med.
Under hela natten följde jag nyhetsrapporteringen i bosniska medier och på Facebook. Med ont i magen. Vatten ödelade flera städer i Bosnien och längs floden Sava. Kampen för att rädda människor pågick under hela natten.
Alma ringde på morgonen, det var batteriet som hade tagit slut. Hon, sonen och huset var okej, vattnet hade tagit sig in i den andra delen av stan. Där hade hennes syster med sina två barn och maken blivit av med hemmet och evakuerats till en skola. Det var omöjligt att komma dit eftersom vägarna låg under vatten.
Almas syster är en av över 900 000 människor i Bosnien vars hem har spolats bort. Som har förlorat allt i de katastrofala översvämningarna. Händelser som nästan gick nyhetsrapporteringen förbi i Sverige.
Hälften av Bosnien och en stor del av Kroatien och Serbien ligger under vatten. Över en miljon människor har ingenstans att ta vägen. Många av dem bor på olika samlingsplatser, oftast i skolor. Enligt officiella uppgifter har hittills 50 personer mist livet men de allra flesta tror att myndigheterna döljer den riktiga siffran som är mycket högre. Mest för att inte orsaka panik.
Väldigt många av de hemlösa är barn och kvinnor. Och många av dem kommer aldrig att kunna återvända hem, för när vattnet drar sig tillbaka är inte bara själva byggnaden bortspolad utan ofta även marken och allt annat. Och landminor som är kvar efter kriget har flyttat på sig.
Varför bevakar inte svenska medier den gigantiska katastrofen? Balkan ligger mindre än två timmars flygresa från Sverige. Vad skiljer tidigare översvämningar i Tyskland, Österrike och Polen, som bevakades hårt, från den här tragedin som är mycket större?
Jag tror att varje svensk har åtminstone en kamrat eller bekant från Balkan. För vi är 100 000 bosnier i det här landet. Vi bryr oss om Sverige. Vi bryr oss om Bosnien. Och jag tror att alla medmänniskor här vill veta vad som händer i resten av Europa.
Som journalist undrar jag hur svenska mediehus har värderat nyheterna? Är Balkan inte inne längre efter kriget? Är den stora översvämningstragedin tråkig? Ett elände som bara drabbar Balkan.
Jag har inga svar. Bara frågor. Men som både svensk och bosnisk medborgare känner jag djup sorg över mediernas val. Nästa gång kan det drabbade landet vara Sverige.
Zenaida Hadzimahovic är reporter på Corren i Linköping.