I programmet "Is it cake?" får ett gäng bagare som har specialiserat sig på att baka hyperrealistiska tårtor i uppgift att baka tårtor som ser ut som vad som helst förutom just tårtor.
Idén bakom en av de mest sedda serierna på Netflix just nu är lika skruvad som beroendeframkallande. I programmet "Is it cake?" får ett gäng bagare som har specialiserat sig på att baka hyperrealistiska tårtor i uppgift att baka tårtor som ser ut som vad som helst förutom just tårtor. Därefter ska en jury gissa mellan en rad föremål på ett podium – vad är egentligen en tårta?
Detta bygger upp till det stora spänningsmomentet: när den hyperaktive programledaren tar fram sin tårtspade, vänder sig mot kameran och frågar ”Is it cake?”. Gissar juryn fel vinner bagaren pengar. (Även här finns ett spänningsmoment. Det finns nämligen två behållare med pengar, den ena är verklig och den andra är, hör och häpna: En tårta).
Gissar juryn fel vinner bagaren pengar. (Även här finns ett spänningsmoment. Det finns nämligen två behållare med pengar, den ena är verklig och den andra är, hör och häpna: En tårta).
"Is it cake?" sticker ut i strömningsjättarnas serieutbud. Bland alla psuedodjupa serier gör man här inga anspråk på att vara något annat än intetsägande tidsfördriv.
Det djup man försöker tvinga in i serier som serier som svenska succén Barracuda queens är ofta like fake som hamburgartårtorna.
För sanningen att säga är serier som den svenska Netflixsuccén "Barracuda queens", den hyllade HBO-dystopin "The last of us" och Tv4s långkörare "Biggest loser" lika meningslösa som tårtprogrammet. I "Barracuda queens", som väl mest tjänar som modeinspiration och en nostalgitripp till ett romantiserat 90-tal, klämmer den girlbossifierade Lidingöligan ur sig banala statements i stil med "Alla killar suger." Det är en feminism så tandlös att den hade kunnat platsa på en H&M t-shirt från 2014. Med andra ord – inte lika radikalt och djupt som serieskaparna måste ha inbillat sig. I "The last of us" låtsas man på liknande sätt säga något om samhällskriser när man väl egentligen bara ville göra en serie med coola zombies. Även tävlingsprogram som "Biggest loser" försöker tvångsmässigt hävda sin meningsfullhet. Plötsligt handlar bantningsprogrammet om livsnödvändiga hälsoresor. De bantande deltagarna är där på liv och död påtalar man allvarligt, innan de som är i störst behov av hjälp skickas hem för att de inte gått ner tillräckligt mycket i vikt.
Tar man fram tårtspaden och skärskådar strömningsjättarnas försök till samhällskritik och djupsinne upptäcker man i de flesta fall att det bara är tårta.
Tar man fram tårtspaden och skärskådar strömningsjättarnas försök till samhällskritik och djupsinne upptäcker man i de flesta fallen att det bara är tårta.
"Is it cake?" skyltar istället med det löjliga. Deltagarna skrattar åt sig själva och sin värdelösa talang att kunna få bakingredienser att se ut som skosnören. Därför är det också bland det ärligaste programmet som strömningsjättarna erbjuder. Hela programmet vrålar ”Det här är trams” och alla i produktionsledet tycks vara rungande överens om det.
Deltagarna driver med sig själva och sin värdelösa talang att kunna få bakingredienser att se ut som skosnören.
Överdriften som stilgrepp har viktiga förtjänster. Det överdrivna synliggör normerna. "Is it cake?" tycks närmast driva med underhållningsprogrammens idé. Medvetet eller omedvetet. Man blåser upp och blåser upp tills det hela spricker. Därigenom får tv-tittaren syn på både underhållningsprogrammens själva kärna och på sig själv.
Det här ska, om det nu undgått någon, inte läsas som en tv-rekommendation. Det finns bättre sätt att tillbringa sin tid än att gissa vad som är en tårta och vad som är en tavla.
"Is it cake?" är något man slår på när hjärnan kräver maximal stimulans och minimal ansträngning
"Is it cake?" är något man slår på när hjärnan kräver maximal stimulans och minimal ansträngning. Men medan övrigt tv-utbud riskerar att skapa en illusion om meningsfullhet, är "Is it cake?" brutalt ärlig. Sträcktittar du en hel säsong, blir det snabbt uppenbart att något behöver förändras. Antingen i samhället i stort eller i det egna livet. Det borde finnas ork till mer när arbetsdagen är slut. I de hamburgerliknande tårtorna finns kanske på så sätt ett frö till samhällskritik.