Graffiti, klotter och konst

Ett av de största graffitikonstverken någonsin har nu målats i Linköping. Längs en lång husgavel vid Industrigatan tornar en monumental blå målning upp sig.

På promenad. Kul och pigg jycke med snäll tant vid Industrigatan i Linköping. Klotter, graffiti eller konst?

På promenad. Kul och pigg jycke med snäll tant vid Industrigatan i Linköping. Klotter, graffiti eller konst?

Foto: Christer Fällman

Konstspaning2014-03-12 16:23

Till höger en fryntlig hund med tungan hängande utanför, till vänster en tant som drar hundkopplet efter sig. Hon har käpp och småvisslar muntert. Visst är bilden kul och effektivt humoristisk i trafikbruset.

Målningen är gjord av den danske graffitikonstnären Husk Mit Navn som en ”påare” inför hans utställning i Passagen 29 mars–24 maj. Hans ”tag” eller spraysignatur syns nere till höger.

Hur kan vi diskutera och analysera begreppen graffiti, klotter och konst? Var går gränserna och vad är kvalitet och värde i olika sammanhang. Enklast är ju klotter, det är bara fult och förstörande, säger många. Ja, tills någon annan påpekar klottrets betydelse för historieskrivningen t ex klotter från Romarriket, väggar i Pompeji etcetera. Klotter som bärare av teckeninformation. Men dock: klotter är klotter, snus är snus … Ostrukturerat och förfulande i stadsmiljön.

Graffiti är inte alltid konst. Ibland ligger skillnaden i att graffiti som formspråk och kulturyttring kan ha något stelt och mekaniskt upprepande över sig som är fjärran all konstnärlig utforskning och utveckling. Men många unga kan börja som illegala graffiti-målare och utvecklas till konstnärer som till exempel Keith Haring och Jean-Michel Basquiat i New York eller nu senast OLLIO på Kulturhuset Framtiden eller Adrian Petterson på Galleri Sander. Internationellt mest känd i dag är engelsmannen BANKSY, nationellt NUG med tunnelbanegraffiti-videon.

I decennier har frågan om legala väggar diskuterats i kommunerna. Norrköping har en sådan vägg, Malmö också. Sammanlagt finns uppåt ett 30-tal legala i Sverige. Men i allmänhet proklameras nolltolerans. Man är rädd för spridningseffekter, sägs det. Men graffitin med sprejburkar som redskap är en kulturform som länge till kommer att locka unga människor med starka uttrycksbehov. Teknik och formspråk är svåra att behärska och man vill imponera på varandra. Offentliga rum är gratis och spännande.

Varför skulle samhället försöka ta död på detta uttrycksbehov? Det finns ju, lika bra att försöka kanalisera det konstruktivt. Men död åt klotter, javisst. Och själv förhåller jag mig estetiskt ytterst tveksam till 100-tals meter av graffiti och klotter längs järnvägsmurar av betong. Det ser förråande och dekadent ut. Eller vad tycker du? Konst är konst, graffiti är graffiti och klotter är bara ett elände.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!