Grafik, blandteknik
Linköping
Pågår till 18 oktober
Det är förhållandevis långt mellan Lena Wiklunds utställningar. Men hon uppehåller sig konstant i konstens värld, på ena eller andra sättet. Några av hennes senaste verk utgörs av tuschlaveringar. Den här utställningens starkaste bild är en sån. I den kikar Anna Politkovskaja fram ur ett kaosartat, blodbesudlat mörker. Titeln "Mother Russia" ger en fingervisning om hur Lena ser på den självuppoffrande journalistens gärning.
Människor, och i synnerhet barn, är centrala i samtliga laveringar. En av dem – "Blompojken" – har sina rötter något hundratal år tillbaka i tiden. Nu greppar Wiklund med vänster hand om 1915 och med höger om 2015 och inte bara återupplivar ett av de dåtida bildidealen, utan ger det relevans i vår tid.
Även i andra bilder letar hon sig bakåt, påpekar att tid visserligen förflutit men att mycket lever kvar på olika sätt. Förändringar är ohejdbara, men många idéer och uttryck låter sig inte akterseglas. Oavbrutet strävar de mot en diffus framtid. På vägen kan några, som här, dyka upp i en konstutställning. Ett sånt exempel är en chic dam från trettiotalet som landat i Köpenhamn och med fundersam min iakttar hur staden både våndas inför och välkomnar nya tider. I en annan bild låter hon en Majakovskij-strof strö stjärnglans över en älskad sjö i hennes barndomstrakt:
"Universum sover
det väldiga örat lutat mot tassen
med gnistrande stjärnklor."