På plåtgolvet, ovanför de surrande turbinerna, har Jane Kruuse sammanfört huvuddelen av skulpturerna i två grupperingar. Det är ett lyckat drag; de rostfärgade podierna samspelar med det verksamhetspatinerade golvet och skulpturerna uppskattar närheten till varandra. Det är inte så att de behöver söka stöd hos varann, men med sin aningen försynta framtoning kan gemenskapen innebära något positivt.
De flesta är spensliga människogestalter som har något lätt sårbart och inåtvänt över sig. Var och en har intagit en särskild pose, avsedd att uttrycka en sinnesstämning eller en inställning. När man betraktar dem tillsammans, kan man lätt föreställa sig att de är engagerade i en teaterscen, eller att varje enskild gestalt spelar upp en scen för de andra. Materialet – brons – tillför en stadga och ett allvar till arrangemanget.
Med tanke på att Jane Kruuse sysslat med skulptur i bara fem år, är resultaten berömvärda. Om jag dristar mig till att önska något inför framtiden, skulle det vara att hon kostar på sig att testa ett mer upplöst formspråk, för att lättare kunna utveckla en egenart.
Drygt tjugo collografier visas också. Även där har en utveckling skett. De starkaste, vilka också är de vackraste, återger utblickar mot stora, lugna vattenytor. Allt är insvept i ett gyllene skimmer, som rimmar med bildernas intentioner.