Med en oändlig variationsförmåga målar Linköpingskonstnären Annika Svahnberg sina självporträtt. Det ena är aldrig det andra likt. Ändå kan man känna igen henne på de flesta. Ibland tycker man sig dock se andra ansikten. Varje betraktare får sina egna associationer.
Förutom nutidskändisar kan man börja referera till konstnärer som Helene Schjerfbeck, Olle Skagerfors, Cindy Sherman eller Carin Ellbergs serier av självporträtt. Ibland sägs det att självporträttet uppfanns av kvinnliga konstnärer. De hade kanske inte tillgång till modeller, men alltid sitt eget ansikte och vana att betrakta sig själva i spegeln.
Annika Svahnbergs målningar kännetecknas av att uttryck och stämningslägen skiljer sig lika mycket som dagarna skiljer sig från varandra. Ibland blir uttrycket neutralt, sorgset, lättsamt, humoristiskt, smått förtvivlat, trött, uppgivet, förvånat etc. Konst som dagböcker.
Det finns också en idérik och fantasifull hållning i hennes måleri. Ibland är en bild nästan upplöst, ibland deformerad, ibland närmast realistisk. Konstnären lägger inga hämningar på sin frihet i utförandet, vilket torde göra processen lustfyllt utforskande. Blicken är alltid där!
Men kanske någon frågar sig om det inte blir trist i längden att ständigt måla sig själv. Förmodligen inte, om det finns en kombination av ett slags intresselöst betraktande och nyfiket engagemang. Hur ser jag ut i dag? Hur känner jag mig? Målningen kan ge ett svar.
Jag minns hennes utställning 2016 på Galleri Vända Sida och tyckte den var mycket fascinerande. Det är också hennes nya på Saab som ändå är rätt olik den förra. Ett ansikte är lika variationsrikt som naturens växlingar och friheten att tolka och fantisera är gränslösa.