Positiv energi i Passagen, trots allt

Jeff Olsson, teckningar, Joakim Ojanen, målningar och skulptur, Linköpings konsthall Passagen.

Utställningen pågår till 6 mars.

Konsten kan peka ut andra världar. Väcka andra sinnestillstånd. Konsten kan upptäcka och avtäcka andra dimensioner. Visst är det samtidigt en mycket märklig utställning som nu visas på Passagen. Den är något utöver det vanliga.

Jeff Olssons svarta teckningar kan först kännas väldigt dystra. Och Joakim Ojanens visserligen färgglada målningar kan i förstone verka som fula, knasiga gubbar. Vad är det här för något, kan man undra. Är inte världen eländig nog så det räcker med terrorbombningar, IS och flyktingkatastrofer.

Men, men, om man ger ordentligt med tid åt utställningen förvandlas den. Och man själv en aning. Konstnärernas fantasi, frihet och gestaltningsförmåga ger i slutänden ifrån sig positiva energier, trots allt.

Jeff Olssons svartvita dystopier med mörka moln innesluter ofta fantastiska scener med människor som inte ger upp. Nästan ovetande om de hot som omger dem, fortsätter figurerna med sina till synes vardagliga sysslor. Men de är ändå lite skruvade och ytterst egendomliga i sammanhanget. Man får lätt föreställningar om en postapokalyptisk tid, efter den stora katastrofen. Boken och filmen ”Vägen” är en sådan association. Men Jeff Olssons teckningar är mer komplicerade än så. Tidsperspektivet framåt, bakåt eller nutid är glidande och mångbottnat.

Joakim Ojanens målningar och skulpturer kan upplevas stå i bjärt kontrast till den andre konstnärens bilder i blyerts, kol och tusch. Men kontrapunkten med färg och form är effektiv i rummets och utställningens helhet. Motiviskt finns förstås både likheter och olikheter – bra för dramaturgin. Oljemålningarna är fysiskt kroppsligt, pastost tjockt målade. Figurerna med stora näsor ser både roliga ut och verkar lite skrämmande på samma gång. Konstnären har påverkats tidigt av graffitti, serietidningar, underground och popkonst från 60-talets råa Chicago-stil.

Här finns också plats för lite humor. Ett träd som långnäsa à la Pinocchio, keps med siffran 85, konstnärens födelseår. Se på skulpturen ”Picnic” med polarnas ölflaska, cigarettpaket och snusdosa. Och ögonen på porträtten. Förvånade uttryck, lite barnsliga och överraskade.

Gemensamt för utställarna är kombinationen av en sorts nutida återhållen surrealism och egna fantasyalbum. Friheten att gestalta ger ofta möjligheten att servera nya, överraskande visuella anrättningar.

Konsten bjuder sällan in till rationella och intellektuella seminarier. Den doppar sina rottrådar djupare ner i våra känsloliv, skapar stämningar och oväntade elektrifieringar. En aforism av Elmer Diktonius påminner oss lite fräckt: ”Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.”