Konst- och kulturrundan arrangeras för 15:e gången. 22 utställare deltar, dessutom kören Gunnels girls och musikern Hawkey Franzén med vänner.
Solen löste sitt blonda hår, björkarna stod ljusa, klock- och vindspel över slätten, klarblå himmel och allt folket samlades. Förutsättningarna kunde inte ha varit bättre för invigningen av årets konst- och kulturrunda, den 15:e i ordningen, i Ödeshög. Lasse Frisk hälsade välkommen, Hawkey Franzén sjöng en poetisk hyllningsvisa till bygden och Correns kulturredaktör Åsa Christoffersson höll ett engagerande invigningstal.
Hon vågade ställa den väsentliga frågan om sådana här konstrundor har någon betydelse? För vem, för vad? Javisst, kulturarrangemang med så många människor inblandade har självklart stor betydelse. Det utvecklar oss i publiken, bygden och konstnärerna. Möten, upplevelser, idéer och inspiration.
Vi körde sammanlagt drygt 20 mil den första dagen. Överallt var det folk och bilar i rörelse. Flaggor och logotyper talade om var konstnärerna och konsthantverkarna fanns. Vänliga, positiva människor överallt. Vi delade något outgrundligt i en gemensam rörelse, vi har samma mål och är ute i samma ärenden, tala om kultur som sammanhållande kraftfält. Det är en ny folkrörelse, helt klart.
På 17 olika platser medverkar 22 yrkesverksamma konstnärer, från Hästholmen i väster, till Ekeby och Linnefors i Öster, från Väderstad i norr till Boet i söder.
Första anhalten fick bli Morgan Johanssons charmiga ateljéhus i Väderstad i en f d möbelaffär. Hans akvareller och teckningar har alltid en spänst och vitalitet i utförande och motivval. Inte bara fåglar, natur utan även udda stadsmiljöer och andra sammanhang som är intressanta. Lars Lerin får se upp.
Gebbe Björkman inne i centrala Ödeshög är den mest kände mästaren i fågel- och naturgenren. Möjligen är han lite för skicklig för sig själv, så det kan bli lite överarbetat. Men det kompenseras av att han har regionens snyggaste sommarhatt, direkt ifrån Paris vid Seine.
Bland mina övriga favoriter finns givetvis Elin Redin, som den här dagarna ställer ut i garaget till sitt föräldrahem i Gumby. Hennes måleri av människor och miljöer är starka och egensinniga. Jan Davidsson är nästa favorit, också en maistro i samma expressionistiska klass. Just nu håller han på med ett porträtt av Norrköpings förra borgmästare Eva Andersson.
Så till frågan om den konstnärliga verkshöjden – ja, den varierar givetvis, ibland högst betänkligt. Det vore väl helt okej, om alla fritt finge vara med, men så är det inte. Ombergsbygdens kulturarbetarförening ställer kraven och gör urvalen. Lite synd är det kanske. Därför blev man ju lite extra intresserad av vad de nio artisterna i Elisabeth Cobbs fria ateljé i Svanshals invid Tåkern har att bjuda på. Kul idé i ett sällsynt spännande rum med takåshöjd. Även där mycket blandad kvalitet. Men Emelie Wedhälls satiriska seriestripes är ju alltid suveränt träffsäkra.
Kanske är det skillnader som skärper blicken. Olikheter och mångfald, precis som i den grönskimrande naturen omkring oss. Som en vis filosof sa: Om bara de välsjungande fåglarna fick sjunga i skogen, skulle det vara ganska tyst i skogarna.