Jag kan tänka mig att många ser de här målningarna och tuschteckningarna som föreställande, som förmedlare av någon form av budskap. I viss mån kan det vara sant, men på det hela taget inte.
Det de i så fall föreställer är en sorts glimtar eller ekon från Simonsons egensinnigt framlockade och utformade världar, mer eller mindre besläktade med vår verklighet. Men till den våglängd där bildflödet från de här världarna uppträder, är det bara han själv som har tillträde.
Men inte heller Per-Erik Simonson har total överblick. Han fångar in en och annan ruta i den ständigt rullande och oupphörligt förändrade ”filmen”.
Vem förutom konstnären har då utbyte av dessa ögonblicksverk? Jo, de har omformats till konst och i och med det tillförts ett konstnärligt värde. Och i det här fallet hovrar digniteten av det värdet över säker mark. De flesta av de här verken växer till sig allt eftersom, trots, eller kanske tack vare sitt svårdechiffrerade ”budskap”. De konstnärliga kvalitéer som är inlemmade i målningarna leker på ett lugnt och avvägt sätt med de annorlunda uttryck som får näring av ett antal tilltalande färger.
Mycket handlar också om komposition och balans. Även om det är udda objekt och existenser som skildras, är harmonin påfallande. Det mesta hade kunnat dra mot det groteska, men det har aldrig varit konstnärens intention.
Sex tuschteckningar utmärks av distinkta, tveklösa linjer. Här kan man se en del ekon, om än rätt avlägsna, från några konstnärer ur den förra generationen. Men det är den simonsonska prägeln som dominerar. Egensinnigheten är satt på pränt.