Målningar
Passagen Linköpings konsthall
Utställningen pågår till 22 november.
Samtidskonst från våra nordiska grannländer är vi inte bortskämda med i Linköping och regionen. Som bot mot detta presenteras nu en fullskalig utställning av två betydande norska konstnärer. Deras måleri är högst olika, men det skapar också en variationsrik atmosfär i konsthallen. Gemensamt för båda är den reflekterande och undersökande hållningen till motiv, minnen, färg, former och gestaltningsfrågor.
Mari Slaattelid målar mera öppet, informellt, nästan abstrakt. Leonard Rickhards måleri är högst föreställande berättande med stiliserade motivkretsar av flygplan och byggnader. Han är femton år äldre än hon och är uppvuxen åren efter Nazitysklands ockupation av Norge. Men också pojkårens gemytliga referenser av modellbyggen dröjer sig kvar.
Mari Slaattelid arbetar ofta med flödiga sjok av grundfärgerna gult, rött och blått. Men det är inget löst påhittande eller spontanistiska målningar hon skapar. Utgångspunkterna har både en geometrisk och realistisk botten. En sådan är utsikter från en slags grotta, som ger en yttre ram och en inre symbolik. Konstnärer genom tiderna har använt sig av denna bildidé. Hit hör till exempel romantikens Caspar David Friedrich, men även August Strindberg och samtida Meta Isaéus Berlin återanvänder tematiken.
Andra teman hos Slaattelid är arketyper som labyrinten, ornamentik från kyrkor eller äldre boktitlar som till exempel ”Hjärtats renhet”. Ett historiskt intresse således. Och här sjunker den annars höga färgskalan mot grått och brunt för att markera en ålderdomlig patina.
Leonard Rickard är uppväxt och har återvänt till Arendal, en kuststad i södra Norge. Hamnens arkitektur och flygplanens formspråk återkommer ofta, närmast som emblematiska tecken i hans målningar. De bearbetas nästan till serier. Allt onödigt runt omkring huvudmotiven är bortrensat för att skapa fokus och förstärka stilistiken.
Stämningarna i de båda konstnärernas målningar inbjuder till ett meditativt betraktande, till eftertänksamhet och stillsamt begrundande kring tidens gång och minnets betydelse kring hur vi formas som människor. Men det är absolut ingen dyster eller tungsint utställning. Tvärtom infinner sig ett stillsamt och lågmält positivt lugn – mitt i vår oroliga värld. Liksom på trots fortsätter konstnärerna med sina arbeten och det ingjuter mod och förhoppningar.