Kända fenomen blir ofta extra starka och påtagliga genom konstnärliga gestaltningar. Vi känner till hur haven skadas och terroriseras av konsumismens överflöd i form av oljeutsläpp, plastprodukter och annat skräp.
Hanna Hellsten iscensätter denna problematik genom ett både burleskt och koncentrerat överdåd av upphittade föremål. På golvet ligger en jättelik hög av bråte. Det går att föreställa sig den som en grotesk spyboll uppkastad av en val. På väggen bakom hänger ett av de tre monumentalverken med havsvågen som refererar till Hokusais träsnitt ”Under vågen”.
Planetens tillstånd är kritiskt. Men om Hanna Hellstens utställning hade utmynnat i en ödestyngd predikan om undergångens fantomer och dystopier, hade det måhända blivit övermaga och övertydligt. Men helheten känns inte så. Jag kan också se motsatsen, en nästa fyndig samlarglädje av amerikansk kitsch. Konstnären växte upp i Kalifornien där hon skolades av internationella konstnärer som Mike Kelly och Paul McCarthy.
Visst, världen är galen, varför inte samla lite mera – innan allt försvinner. Se bara på det rosa paraplyet med sina nät, trådar, spelkort, plastpryttlar och färgstänk. Till och med dödskallar kan bli intressanta samlarobjekt i vansinnets förgårdar. Här och nu och sedan finito – likt en hyllning i en mexikansk karneval.
Ja, det är en omtumlande tsunami – av trots allt de ordnade tingens överflöd. De små tingens gud känner igen sig. Förtvivla icke. Hoppet är inte helt ute. Konstnärer kan och vill ge åskådlighet åt vad som händer på vår jord, i luft och vatten.