Visas till 7/10
En del stram arkitektur utmanar människans inneboende känsla för naturrelaterad skönhet, kanske också hennes intellekt och syn på hur arten borde försöka påverka sina jordiska villkor.
Agneta Östlunds byggnader och fasader är synnerligen strama, har lite av den nordkoreanska arkitekturens själlöshet över sig. Det är inte svårt att tänka sig att ett syfte med de här husen har varit att indirekt påtvinga människan något som hon i grunden inte kan uppfatta som livsbejakande. Allt är avskalat till ren funktion.
Om Agneta haft en annan avsikt med målningarna än att exemplifiera motsättning mellan människa och arkitektur, borde det i så fall ligga i det konkreta linjespelet mellan byggnadernas strikta och stela former och människornas runda och rörliga. Vilsenheten hos de personer som uppträder i bilderna är hursomhelst påfallande. Om ensamheten tynger, gör den det ännu mer vid mötet med en betongkoloss som signalerar slutenhet. De här målningarna erbjuder en kort väg till funderingar av det slaget. Däri ligger deras största konstnärliga värde.
Fem grafiska, torrnålsbaserade blad i chine collé-teknik visas också. Det är en förhållandevis avancerad teknik som tillhandahåller många variationsmöjligheter. Som ofta när det rör sig om grafik, tilldrar sig tekniken i sig ett särskilt intresse, i högre grad än när det exempelvis handlar om måleri. Jag syftar då inte på själva hantverket, eller handlagstekniken. Just de här grafiska bladen demonstrerar grafikens tillåtande och experimentvänliga uttryckspotential.