Vadstena 11–13 september
Vadstena konstrunda lockar fler och fler. I år var det 55 konstnärer som ställde ut sina verk i ateljéer, gallerier och spännande historiska miljöer. Det årliga arrangemanget i nuvarande form har pågått sedan 2004. Marknadsföringens slogan ”Sveriges mest gångbara konstrunda” är ju fyndigt relevant, eftersom allting finns inom den täta och pittoreska innerstaden.
Med start i turistbyråns samlingsutställning och med en fördömligt pedagogisk karta i handen ger man sig ut på en vindlande upptäcktsfärd.
Frågan är dock om inte själva stadsmiljön i sig är det största konstverket. De historiska byggnadsverken ger verkligen fysiskt sinnliga upplevelser. Biskopshuset från 1473 med Ann Brehmers installationer, slottet, stationshuset, kullerstensgatorna, Rådhustorget och hela stämningen i den lilla staden konkurrerar hårt med de ofta spröda konstverken.
Konstrundan domineras av bildkonst, måleri och även foto. Blommor och landskap är den vanligaste motivkretsen. Inget fel i det. Det är inte motiven som avgör den konstnärliga kvaliteten – utan hur det är gjort. Hur samverkar färg, form och komposition? Hur känns färgen som materia, sensuell eller tråkigt torr? Det brukar sägas att konst föds av konst. Men det är inte roligt att se rena försök till remakes, ofta sämre kopior av kända konstnärers verk och idéer. I övrigt kan man bli trött av många banaliteter när det gäller både idéer och utförande. Kontraster till det söta och insmickrande kräver sot och svartpeppar.
Man vill bli överraskad. Och det kan man bli då och då, som till exempel helhetsupplevelsen av Leif O Pehrsons fotografi i det gamla, mustigt sotiga lokstallet med sin smedja. Många av Pehrsons stoffrika foton har samma karaktär som den gamla handmurade byggnadens innerväggar. Som kontrast finns det gamla rangliga glasväxthuset. Men där kan man i stället bli positivt överraskad av Carin Lundblads atmosfäriska, dimbankstäta naturmåleri och vissa av Göran Hedbergs nya passagemålningar.
Inne i en av slottets skyddsvallar har det byggts en skyddsrumsliknande stor lokal. Där kunde vi se Jane Kruuse af Verchous skulptur och grafik. Framför allt imponerar Iréne Annerud med sina framsteg. Hennes snabba spretiga och intensiva teckningar av musiker har nerv och energi. Och flera av hennes nya jordiga målningar har en tyngd och råhet som är mycket bra.
Karin och Bertil Almlöfs måleri är alltid intressant att följa, den här gången i anrika Vadstena konstgalleri. Som höjd- och slutpunkt hade jag sett fram emot Eva Mattssons multimediala iscensättning i Trossboden vid Klostermuseet med tema döden, men tyvärr missade vi tiden, det var stängt under pågående föreställning. Synd. Ryktet får väl ge svar om hur det var. Kanske är det så man kan sammanfatta Vadstena konstrunda: blommor, natur och en och annan dödsstöt i den medeltida staden.