Måleri
Visas till 2 september
Utan dokumentära ambitioner, men med hjälp av fantasi, visioner och minnesbilder, är Susanne Frister lite av en folklivsskildrare. Uppenbarligen har hon ett djupt rotat intresse för de liv som levdes på landet för mer än ett halvsekel sedan. Kanske bottnar intresset till en del i uppväxten i storstan och längtan till grönare omgivningar.
Det här är inget naivistiskt måleri i vedertagen mening, men lite varstans förekommer vinklingar som för tankarna till den genren. De rimmar med uttrycken för den oskuldsfullhet och trygghet som skildras. Ofta får de en idyllisk prägel. Hon konstruerar lantliga miljöer så som hon önskar att de fortfarande kunde te sig. Det är harmoni och bekymmerslöshet, även fast fysiskt krävande arbetsinsatser kan pågå. Ändå handlar det egentligen inte om någon Bullerby-atmosfär. I vissa bilder finns en ton, om än inte särskilt framträdande, som varslar om en värld strax bortom den välfungerande.
Ett annat påtagligt inslag är människors plats i och samspel med landsbygden. Långt nere i en dalgång syns en röd buss. De närbelägna kullarna är vänligt inställda till de ungdomar som väntar på den. Djuren har sin givna plats i sammanhangen. Svärdsliljornas styva blad sträcker sig upp mot en knubbig humla, för att lotsa den på dess vingliga färd. Barn är ett återkommande inslag i Fristers bildvärld. De tas alltid väl omhand. Det här är feelgood-målningar, av något skiftande kvalité, men sprungna ur äkta känsla.