Visas till 9/9
Rågången mellan den konst som undersöker våra livsbetingelser, utmanar, ställer frågor och den rent dekorativa existerar i högsta grad. De här båda konstnärerna befinner sig farligt nära den. Jag ser att de hade kunnat höja konsttemperaturen några grader om de till att börja med använt en mindre skrikig palett och kanske också satsat mer på uttrycksrelaterad variation.
John Würtz' målningar för tankarna till vad man ibland kallar "internationell grafik", som sällan brukar framstå som givande, i synnerhet inte i ett tidsperspektiv. Men här rör det sig alltså om måleri, utfört på duk eller tjockt papper och i en del fall elegant inramat.
Men vad förmedlar hans uttryck? Neonskyltar i dimma? Motljusfenomen som betraktas med kisande ögon? Würtz formspråk bygger på kvadratiska och rektangulära former. Jag vet inte vad det är tänkt att de ska signalera. Men inför mina ögon behåller de det för sig själva.
Jane Morten, som delvis arbetar i samma färgskala, skildrar landskap, som blommande fält, utsikter mot ett hav och så vidare. En något ojämn produktion gör det ganska lätt att upptäcka de kvalitativa inslagen. I hennes fall är det så att färgvalet och i viss mån färgpådraget, tenderar att frammana en känsla av artificiella landskap. En och annan kan säkert uppfatta det som fräckt och just dekorativt. Men mina ögon vill värja sig mot det uppskruvade i färgskalan.
Å andra sidan har hon med ett par bilder där det ilsket orangeröda lyser med sin frånvaro. Exempelvis den lilla "Summertime", som tillsammans med ett par andra skiljer ut sig i en positiv riktning.