Tio konstnärer: Cecilia Edefalk, Anders Krisár, Love Dahlstedt, Lars Olof Loeld, Elin Magnusson, Peter Johansson, Olov Rasch, Desirée Koslin, Stefan Teleman och Aldís Eilertsdóttir Hoff.
Pågår till 1 november
Vad är motsatsen till konst och kultur? Rätt svar: fängelset. Motsättningen mellan frihet och ofrihet blir knappast mer uppenbar än här. Därför är det en suveränt spännande idé att bjuda in tio konstnärer att inta var sin cell i Norrköpings gamla fängelse. Cellen som ett tillfälligt öppet galleri men också en kvävande kuvös med sina tunga minneslukter av brottets konsekvenser.
Norrköpings Teaterkompani med Olov Rasch i spetsen behövde andra lokaler. Och processen att omvandla det gamla fängelset till bostäder tar lång tid. Förhandlingar med Riksbyggen ledde till en ömsesidig överenskommelse. Under en övergångstid blir delar av fängelset rena kulturhuset med konst, teater, musik, föreläsningar och offentliga samtal. Ett slags dekriminalisering av en anstalt med föga goda vibrationer för bostadstrivsel. Kanske att jämföra med avkristning av en kyrka för profant bruk – hur absurt det än kan låta.
Konstens näring är motsägelser. Till varje fängelsecell har konstnärerna fritt förhållit sig och iscensatt sina egna gestaltningar. Och allt har blivit väldigt olika. Anders Krisárs utsträckta armar och knutna nävar rakt genom väggen vittnar om frihetslängtan och frustration. Elin Magnusson har dokumenterat textfragment, klotter, teckningar, klisterlappar från ett stort antal celler och återskapat dessa för egen hand i sin cell nr 6. Fångarnas förtvivlan, aggression och drömmar finns som desperata uttryck i koncentrat.
Cecilia Edefalk har gått motsatt väg och på ett extremt minimalistiskt sätt ändå lyckats formulera ett inre kompressortryck i cell nr 5. Några mycket små känsliga målningar, objekt, gatustenar och en rörande handskriven text om sina barndomsminnen från uppväxten från Norrköping – det är allt, men ändå väldigt laddat.
Som total helomvändning och motsats har Peter Johansson byggt ett högt rödmålat spjälstaket inne i cellen. Hans konstnärliga bränsle har alltid varit den folkliga kulturen. I ett litet hål ser man en mun som ylar och sjunger utan ord i ett högdrivet tempo. Upplevelsen blir både hypnotisk och psykotisk. Ett starkt verk som strömmar ut i korridorerna utanför.
Mera stillsamt reflekterande men med ett smart grepp har Stefan Teleman mörklagt sin cell nr 10. Endast en ficklampa kan ge ljus för syn och tanke i instängdhetens klaustrofobi, där ändå alltid fångarna kunde kontrolleras av vakterna utanför genom celldörrens hål.
Detta är bara några exempel på konstnärernas högst olika förhållningssätt och lösningar av problemen. Det finns mycket att se, begrunda och framför allt känna stämningarna från detta starkt berörande fängelseprojekt med det träffande namnet ”Öppen port” till friheten.