Idé, texter: Martin Lönnebo
Formgivare: Margareta Hennix
Projektledare: Åse Berglund
Det här är så stiligt och listigt gjort att man bara kan förvånas – och njuta. Det enkla är ofta det bästa, och det svåraste. Nya Frälsarkransen i domkyrkan bevisar den tesen än en gång.
Martin Lönnebo "uppfann" sitt ekumeniska radband Frälsarkransen 1995, då han just pensionerats som biskop i Linköping. Den finns som skulptur eller installation på många håll i landet, bland annat i Kalmar domkyrka och utanför Mikaelskyrkan i Ryd. Men då gäller det pärlor i storformat ovan jord, i ringform eller utlagda på annat sätt.
I Linköpings domkyrka kom klockaren Pierre Hagberg på den förlösande idén att sänka ner pärlorna i golvet. Där ligger de nu och strålar i var sin liten golvmonter, elegant ljussatta. Över dem finns en skyddande glasskiva som tål att gå på (eller sätta stolar på), i golvet är pärlans namn inhugget och i de små golvmontrarna finns vackra, kortkorta texter av upphovsmannen själv, Martin Lönnebo.
Alla pärlor är gjorda i glas och designade av den kända glaskonstnären Margareta Hennix, som också formgivit helheten. Det har hon gjort riktigt, riktigt bra. Hela alltet är genialiskt utformat.
Med minimal "åverkan" på det medeltida kykorummet bjuder de 18 pärlorna utlagda längs en 180 meters vandring på en konstupplevelse utöver det vanliga. Också en andlig upplevelse som kallas Via sacra (helig väg). Formspråket är både rent och oerhört snyggt med guld och glans. På samma gång enkelt och märkvärdigt. Precis som det ska vara, för att stämma med hela idén bakom Frälsarkransen.
Ja, den permanenta installationen ger ett minimalt ingrepp i den kulturhistoriska miljön, men maximal effekt.
Vad gör det här verket med besökaren, med mig? Jag har redan återvänt ett par gånger sedan det invigdes för en dryg vecka sen. Det säger en del. Konstverket är inte påträngande, utan snarare glansfullt underfundigt. Jag citerar texten vid en av tystnadspärlorna: "Andas ut mörker, andas in ljus". Eller "Andas ut högmod, andas in ödmjukhet".
De här glasskulpturerna, som det ju är fråga om, och texterna gör som Tranströmers dikt, de öppnar valv efter valv inuti mig. Bättre kunde det inte vara.