Berits färgglada skapelser ställs mot Jans kristall. Han är traditionalist och betydligt stramare i sitt formspråk. Elegansen, kvalitén och den maximala omsorgen om varje detalj, är allestädes närvarande. En cirka fyrtio centimeter hög obelisk kan åskådliggöra både perfektionen och svårigheten med att framställa den typen av kristallobjekt.
Hos Jan finns ett tydligt stråk av tidlöshet, som genererar en föreställning om att tiden inte kommer att lämna hans glas bakom sig. Den här utställningen kan möjligen vara deras sista gemensamma. Därför är det roligt att de visar en bredd, där ett flertal praktpjäser ingår. En av Jans arielvaser är ett mästerverk; flytande guld och flytande bärnsten förenas i ett fruset ögonblick av magisk lyster.
Berit visar prov på den bredd som i många år har kännetecknat hennes arbeten. Samarbetet med skickliga glasblåsare, i Småland och i Venedig, har bland annat utmynnat i rejält stora vaser i olika tekniker. En graalvas av Berit föds inte i en handvändning. Hon gillar också direkta uttryck, där hon kan tillföra verkligt iögonfallande färgsensationer.
En metod som får hennes blommor att lysa, är långt utvecklad. Den går igen i de mer abstrakta glastavlorna, som skimrar på ett återhållet pulserande vis. Lystern i hennes verk är av ett slag som måste ligga nära ett maximum. En av hennes starkare sidor är förmågan att materialisera känslan av ”glasets sanna kropp”.