När det textila hantverket släpper, tar konsten vid. Den fria konsten, inte helt befriad från materialet, men betydligt friare än konsthantverket. Den fria, öppna, oförutsägbara gestaltningen av känslor, impulser, stämningar. Det sker ofta i samtal mellan konstnären och bildens egen tillblivelse.
Resonemanget känns tillämpligt på Inger Hasselgrens drygt 40-åriga verksamhet inom det textila fältet. Hennes bildvävar och ryaknytningar har de senaste åren lämnat plats för ett nytt spännande skede. I mogen ålder har hennes konstnärliga arbeten fullkomligt tagit ett djärvt språng in i en ny frihet av skaparlusta.
Jag tänker här på framför allt den stora sviten som hon kallar ”Episoderna”. Den består av tio bilder uppspända på runda metallramar. Man blir lycklig av att se detta partitur, en symfoni av former, klanger i en sparsmakad färgskala. Det är abstraktioner och konkretioner i en alldeles egen puls och rytm. På utställningen finns ytterligare några mindre bilder i samma stil.
Oförväget kombinerar hon teckning, måleri och broderier med trådar på ett överraskande bottenmaterial som heter lutradur. En syntetisk produkt som tydligen används inom bilindustrin. Men det har en mycket intressant och sinnlig struktur. Det liknar handgjort och pressat papper med asymmetrisk fiberverkan. Ytterligare ett djärvt språng är det cirkulära verket ”Vägen” baserat på gamla kartor från uppväxtmiljön.
Det slår mig att det här med trådar länge följt Inger Hasselgren genom åren. Inte bara fritt hängande trådar från ryatekniken utan också minns jag vävar med öppna partier där bara varptrådarna kunde ses. Men nu har trådarna fått en fastare form i hennes nya konstverk. Härligt att se och uppleva. Det är här längs ”vägen” hon ska fortsätta. Det är vägen som är mödan värt.