Målningar, teckningar
Visas till 15 mars 2015
Alldeles efter att Håkan Eriksson blivit klar med sin juristutbildning, drabbades han av en stroke. Det var för 34 år sen. En del av talförmågan försvann. Koordination och minne försämrades permanent. Då började han utveckla förmågan att uttrycka sig i bild.
Rent materiellt använder han sig av de flesta förekommande färgalternativ. Via intuitionen låter han egenartade, ganska expressiva bilder träda fram. Inbördes är alla mycket olika. Det som i första hand länkar dem samman är tekniken och fantasin.
De flesta är "halvt" föreställande, men upproriskt och oförväget, abstrakt anlagda partier ingår i nästan alla. Det utmynnar i personliga uttryck, som kan gestalta eller påminna om ögonblick av plötslig eftertänksamhet; hos ett barn, en kvinna eller ett djur.
Cecilia Larssons bilder har en naivistisk klang och en enkelhet som till en början nog kan upplevas som en aning förvirrande. Står hennes landskap för något annat än vad de första intrycken förmedlar? Svaret på den frågan måste bli ja. Det handlar, åtminstone i huvudsak, om själsliga landskap.
Solitären, dess förutsättningar i termer av uttryck och dess behov av integritet är viktiga inslag i hennes bildvärld. Träden är ofta utspridda. Enar kan visserligen växa tillsammans, men samtidigt som de utgör en grupp, är de måna om ett eget utrymme. Lantliga attribut och naturscenerier får representera mänskliga särdrag och förhållningsätt.