Efter 11 år i Sverige är Hasti Radpour numera svensk medborgare.
– Det räddade mig att komma hit. Men det är min plikt att visa mitt stöd till de modiga unga kvinnorna i Iran. Slöjupproret är en revolution, säger Hasti Radpour.
– Men helt fri känner jag mig inte. Regimen kontrollerar allt, allt som sägs och delas på nätet. De har spioner överallt i världen, fortsätter hon.
De första åren på konstakademien i Teheran var bland de lyckligaste i hennes liv. Lärarna var starkt inspirerade av fransk konst och kultur. De uppmanade studenterna att ta risker, experimentera och bryta mönster på samma sätt som Picasso och Matisse gjorde på sin tid.
Med tiden förändrades allt. Personal byttes ut på lärosäten. Festivaler och biennaler förbjöds. Studenternas lokaler förvandlades till religiösa kontor.
– Ingen säger direkt åt dig. Du kan rapporteras av kamrater. Kontrollen av människor styrs med mängder av olika mekanismer. Du kan riskera att bli häktad och torterad utan skäl.
”Hos oss”, målning av Hasti Radpour.
En hemsk upplevelse har förföljt den nu 41-åirga Hasti Radpour hela livet. Hon var bara 17 år när hon gick över ett torg tillsammans med skolkamrater. De bar skoluniform och heltäckande hijab. Helt plötsligt träffades hon av en gevärskolv i ryggen och svimmade av. I en skåpbil fördes hon bort tillsammans med andra flickor.
Hasti Radpour i sin ateljé på Skylten i Linköping.
Hon var häktad ett dygn och dömdes till 75 piskrapp. Det fanns bara två alternativ. Endera verkställdes domen, eller också kunde flickornas föräldrar lösa ut sina barn via penningmedel. Ett sätt för regimen att tjäna pengar och skapa rädsla.
”Afternoon tea”, målning av Hasti Radpour (till vänster).
Året därpå, 1999, flyttade hennes föräldrar till Sverige. Men Hasti Radpour ville gå på Konstakademien. Åtta år senare kom hon till Linköping. Persisk symbolik och myter återskapas i hennes konst och 2010 hade hon sin första utställning i Ars Amandi, Mjärdevi.
I Vadstena Folkets park finns Hastis skulptur ”Är ordet fritt?”
Med åren har hennes konst förändrats mot västerländska inslag. Solidariteten med förtryckta kvinnor återkommer hela tiden i hennes bildspråk. Hon arbetar också alltmer med skulptur, objekt, film, performances och andra uttrycksmedel.
– Jag känner så starkt för de unga kvinnorna i Iran. De är ofattbart modiga. Jag själv tillhörde ”den brända generationen”. Vi vågade inte göra något alls. Och nu är jag rädd att min konst kan leda till att mina närmaste i Iran kan råka illa ut. Trots risker och rädsla delar jag ändå mina bilder på nätet.
– Man är aldrig fri, inte ens i det demokratiska Sverige, som är mitt nya hemland.
Hasti Radpour i sin ateljé på Skylten i Linköping.