Genom åren har jag sett W P Menzel främst som fotograf, skulptör och mixed media-artist. Men på senare år har han allt tydligare profilerat sig som målare. Den aktuella utställningen bekräftar det steget.
Titeln till trots handlar bilderna och objekten inte om upplevelser och iakttagelser i samband med flygning. Det Menzel vill få oss att ana är i stället möjligheter att se på andra sätt än de vi är vana vid och därmed uppnå känslo- eller förnimmelsestadier som kan innebära en sorts frigörelse. Det kan också vara så att hans verk under betraktandet genomgår förändringar, att det vi ser innehåller omständigheter och kvalitéer som inbjuder till tankeflykt.
"Poesi" har här större relevans än "flygande", även om det senare inte är någon bisak. Men när poesin får en grogrund, ett spelrum som inte bara medger utan underlättar en utveckling, kan den som är mottaglig känna hur tillvaron öppnar sig och inlevelseförmågan lyfts till en annan nivå än den ordinära. Det där gestaltar nu Menzel på ett fruktbart sätt.
Det sker främst via ett antal större, i huvudsak abstrakta målningar i grå färgskalor. De har alla något förtätat och samtidigt flyktigt över sig och är så konstruerade att de, för den som vill att de ska göra det, uttrycker ansatser i olika poetiska riktningar. Man kan landa i dem, liksom i de närbesläktade objekten och försöka registrera åt vilket håll tankar och känslor vill färdas.