Maja Almqvist är inte rädd för sprickor och kratrar i stengodskeramiken. Det ger spännande uttryck, tycker hon. Den nya keramikstudion vid övre Djurgårdsgatan i Linköping är en öppen verkstad för keramikintresserade. Här anordnas också också kurser och evenemang.
Keramikstudion är en öppen verkstad med 15 medlemmar, ett "community" för keramik som öppnat vid övre Djurgårdsgatan.
Stora keramiska rundlar i blixtrande blågröna rundlar pryder två yttre väggpartier vid Blåeldsvägen.
– Jag gillar att experimentera och ta ut svängarna. Det får inte bli för prudentligt. Hellre då fragment, sprickor och bitar av något sammansatt och komplext. Jag blandar egna glasyrer. Ofta utgår jag ifrån tre glasyrer: turkos, grönt och svart som jag sedan förändrar. En alkemistisk blandning, säger Maja Almqvist.
– En gång stod jag och tittade fascinerat på ett gäng vägarbetare som målade linjer på asfalten. De blandade in något. Jag frågade vad det var och de sa att det var reflexglas. När vi pratat en stund fick jag en hel säck som jag fortfarande plockar ur och använder i mina arbeten, fortsätter hon.
Maja Almqvist blandar stengods- och porslinslera, vilket ger sprängeffekter i hennes verk.
Maja Almqvist är inte rädd för att ta risker. Hon gillar det. Även i sitt eget liv. Utifrån sett kan man tro att hon är en äventyrerska. Maja Almqvist är född 1968 i Linköping, men redan första året i gymnasiet gav hon sig i väg till Medelhavets länder, till Marocko, Egypten, Jordanien, Israel, Grekland med flera. Hon var 17 år och nyfiken, tog ströjobb och var utomlands i flera år. Målade skyltar, jobbade i barer, liftade runt.
– Konstigt nog var jag aldrig rädd. Det hände mig aldrig något otäckt. Det kanske var andra tider då, men mest hade jag nog bara tur, helt enkelt.
Maja Almkvist, en cool katt på bordet. Det hon skapar får gärna vara lite "wild & crazy".
Så småningom ankrade hon upp i vid en femårig högskoleutbildning i Bath, England i keramik. Dessförinnan hade hon stuckit emellan med en ettårig utbildning på Kuben i Örebro.
Men hur började ditt konstnärliga intresse?
– Kanske från min pappa, han är göteborgare och var en av initiativtagarna till Konstepidemins konstnärsateljéer i Göteborg. Konstnärerna samlades på krogen Gyllene Prag och pratade. Jag var liten tjej då men kände instinktivt att i den här världen vill jag vara. Här kände jag mig hemma och det var så spännande att lyssna på konstnärernas diskussioner om livet och konsten.
Men nu bor du på en gård utanför Sturefors sedan tio år tillbaka. Hur känns det som kontrast?
– Mycket bra. Det är bra att ha en fast bas med en stor egen verkstad. Jag är också medlem i ALKA konstnärsförening sedan länge. Det skapar sammanhang. Likadant är det med Keramikstudion. Men jag tycker också mycket om att vara helt för mig själv och arbeta mig djupt in i mina saker.