Edetuns anspråkslöshet tillhör ett större sammanhang

Konst

Lisa Edetun

Skulptur, foto

Galleri Skådebanan

Utställningen pågår till 9/4

På golvet står några sällsamma skulpturer. Märkliga varelser, ändå inte. De kan kännas igen som pågående arbeten i lera täckta av fuktiga tyger för att inte torka. Det blir något hemlighetsfullt över dem. Vilka är de tysta figurerna? Lågmält placerade direkt på golvet utan podier. 

I fonden på väggen ser vi en stor, klordoppad knytbatik. Som mikroprocesser av organismer i förändring. På andra väggen en liten svit om fyra foton på samma tema. Långsamma förändringar. Nere vid motsatta golvhörnet en liten restklump av en lavasten som blygt krupit in.

Genomgående är det något empatiskt som kännetecknar Lisa Edetuns konstutställning. Här andas motsatsen till heroiserande överspändhet. Att inte sträva efter att vara adrenalinstinn vinnarskalle. Det är helt okej att känna sig loj och eftergiven.

Se bara på fotot med den lilla pollarstenen som slappt lutat sig mot portvalvet. Den orkar inte stå upprätt längre, ingen stram givakt. Invirade skulpturer på golvet och klorblekt fond av batik. Visst kan vi känna igen oss. Vi behöver inte vara bäst. Hetsarna kan gå någon annanstans.

Att vara människa är att ha brister. Majoriteten är inga OS-finalister. Tvärtom, är det svagheterna som gör oss mänskliga. Att fela är mänskligt. 

Lisa Edetun har till synes ett anspråklöst tonläge men kan skrivas in i ett större konstnärligt sammanhang.