Asger Jorn 1963.
Essä
I början av 1960-talet startade två danska bröder, tillsammans med några konstnärskollegor från Sverige och Tyskland, en verksamhet i Skåne som skulle få stor inverkan på konstlivet. Bröderna hette Asger Jorn och Jørgen Nash. Den förstnämnde var vid tiden Danmarks internationellt sett mest kände konstnär. Bröderna kom närmast från en sammanslutning som kallades för Internationelle Situationiste (”IS”), grundad några år tidigare av bland annat Jorn och den franske filosofen Guy Debord.
IS:s idéer hade sitt ursprung i marxismen och handlade i grunden om att genom kulturen frigöra människan från kapitalismen. I början av 1960-talet hade rörelsen dock förändrat fokus, från konst- och kulturverksamhet mot revolutionär och politisk teori. Tongivande röster inom IS menade att även den radikala konsten hittills inte förmått att förändra världen i tillräckligt hög grad – konsten i sig, ansågs därmed tillhöra det förgångna. Denna uppfattning kom att splittra gruppen inifrån, i synnerhet då många av medlemmarna var just konstnärer. Till och med var det nog så att Jorn genom sin förmögenhet, möjliggjort delar av gruppens verksamhet. Vid en av sammankomsterna, Göteborg 1961, framstod splittringen som ett faktum.
Jørgen Nash, Hardy Strid, Jens Jørgen Thorsén Thorsen och Dieter Kunzelmann i en konstaktion i centrala Köpenhamn natten till den 15 december 1962.
En del lämnade IS och andra uteslöts. Men då hade redan bröderna Jorn och Nash grundat ”Drakabygget” på en gård med samma namn i Örkelljunga. Bröderna och några andra tidigare medlemmar av IS bildade nu istället ”Den andra situationistiska internationalen” (Bauhaus Situationist Drakabygget) och Örkelljunga kom att bli rörelsens huvudsäte. Från denna tid och i mer än tio år, följde en intensiv period som satte det lilla skånska samhället i fokus. Jörgen Nash var här den drivande kraften; två andra viktiga personer var Jens Jørgen Thorsén och Hardy Strid. Man gav ut en egen tidskrift ”Drakabygget – tidskrift för konst mot atombomber, påvar och politiker”.
Hardy Strid 1995.
Bauhaussituationisterna sysslade bland annat med en form av happenings under beteckningen ”Co-Ritus”. Fortfarande ville man utmana rådande konventioner. 1962 anordnades en utställning på Galerie Jensen i Köpenhamn som i tidens anda skulle motverka konstpublikens passivitet, en utställning för det kollektiva skapandet. När besökarna nådde utställningslokalen, fann de tomma väggar. Däremot fanns material: skrot, penslar, färg med mera. Det blev publikens uppgift att skapa konsten.
"Co-ritus,", poster from Galerie Jensen, 1962.
Men det tog heller inte slut med detta. I anslutning till utställningen på Galerie Jensen vidtog aktioner på gatan. Ett 300 meter långt grått plank målades i olika färger och med insprängda politiska budskap mot den rådande kulturpolitiken, då såg sig polisen tvungna att ingripa.
Gruppen visste hur man skapade rubriker - mest uppståndelse blev det när situationisterna 1964 (troligtvis helt felaktigt) tog på sig ansvaret för att ha sågat huvudet av Edvard Eriksens ”Den lille havsfrun” i Köpenhamn. En annan händelse som skapade stora rubriker, var när en person 1969, i protest mot brutaliteten i världen, lät sig begravas levande - även denna gång ryckte polis ut. Kistan var dock ventilerad och försedd med telefon.
Radikal konst och radikal vänsterpolitik var det sena 1960-talets melodi.
Sture Johannesson i slutet av 1960-talet.
De som var verksamma i Örkelljunga, kan sägas ha tillhört de mest radikala konstnärerna i Skandinavien. Men många av de som var aktiva här - eller som periodvis bodde i kollektivet - blev med tiden respekterade konstnärer, författare och filmare. Men det finns även undantag från detta. Två tydliga exempel är Sture Johannesson som var verksam i Malmö samt Dieter Kunzelmann som flyttade sin verksamhet till Berlin. Två personer som på olika sätt fullföljde idéerna om att motverka det borgerliga samhället. Dessa kom att stå för det vi kan benämna den ”inre” respektive ”yttre” revolutionen.
Sture Johannesson vid Kiviks marknad i slutet av 1960-talet.
När det gäller Sture Johannesson, är det tydligt att han anslöt sig till de som förordade nödvändigheten av själslig förnyelse, alltså en medvetanderevolution. Detta kunde med fördel ske genom sinnesutvidgande substanser. Detta kom tydligt till uttryck i hans affischer.
Sture Johannesson och hans modell utanför Galleri Cannabis i slutet av 1960-talet.
Galleri Cannabis på Östra Långgatan, utgjorde samlingspunkten för många av Malmös hippies och alternativa konstnärer vid tiden. Galleriet drevs av Sture och hans fru Ann-Charlotte Johannesson mellan 1966–1969. Här såldes politiska affischer och tidningar, alltifrån det svenska magasinet Puss till brittiska International Times. Mest känd blev han för sina affischer från 1968-1969 som såldes i galleriet, på postorder samt på diverse marknader.
Sture Johannesson bild målas inför avfärd till Kiviks marknad i slutet av 1960-talet.
Johannesson själv var knappast en vänsteraktivist, snarare går det att se liberala drag i hans engagemang – alltså inte enbart drogliberala. Detta hindrade dock inte att han umgicks med vänstergrupper eller delar av grupperingar som hade tydliga vänsterradikala uttryck i sin politiska verksamhet. Starkast uttryck för detta, var när han gjorde en triptyk över då nyligen bortgångna Ulrike Meinhof - utställd på Kulturhuset i Stockholm 1976. Utställningen tvingades stänga ner, det var ett alltför känsligt politiskt läge.
Ulrike Meinhof 1964.
1966 började en grupp ungdomar planera en typ av ”falangstär” i Berlin. Man ville skapa något som inte annars erbjuds av samhället och prova en ny form av gemenskap som inte är grundade sig på borgerliga idéer. Tongivande medlemmar i denna grupp var Dieter Kunzelmann, som nu flyttat från Bauhaussituationisterna i Örkelljunga, samt medlemmarna från Sozialistischer Deutscher Studentenbund (SDS) Rudi Dutschke och Bernd Rabehl.
Författaren och sociologen Bernd Rabehl tillhörde den tyska 68-vänstern, men har intagit nationalistiska och högerextermistiska ståndpunkter.
Karl Dietrich Wolff, ordförande för Sozialistischer Deutscher Studentenbund (SD) under en demonstration 1968.
En av teserna som drevs var att fascismen i sig hade sitt ursprung i den traditionella kärnfamiljen. Man skulle söka nya former för familjeliv och gemenskap. Kunzelmann var också ivrig anhängare till avskaffandet av alla typer av värdepapper. Ett liv utan pengar och utan ägodelar var viktigt för honom. Han ville avskaffa egendom, varje privat sfär – inte helt avlägset den situationistiska teorin som i grunden ville lyfta fram andra typer av värden.
Hans-Juergen Krahl, talesman för Sozialistischer Deutscher Studentenbund (SDS) under ockupationen av universistetet i Frankfruk am Main 1968.
När denna teori sedan skulle implementeras i praktiken hoppade flera SDS-medlemmar av projektet – alla var inte redo att ge upp äktenskap och andra invanda levnadsförhållanden. Men knappt tio personer visade sig ändå villiga att fullfölja experimentet, däribland Dieter Kunzelmann. Den 19 februari 1967 föddes så det som kom att kallas för ”Kommune 1”.
Det stannade inte vid att man valde ett alternativt liv, inom denna grupp planerades även en rad politiska aktioner. IS hade långt tidigare noterat hur konsten inte förmått att förändra världen i tillräckligt hög grad, det krävdes andra medel. Nu tog Kunzelmann och några andra aktivister steget fullt ut.
Vid slutet av 1960-talet var Kunzelmann delaktig i grundandet av stadsgerillan Tupamaros West-Berlin (TW), en liten men omskriven marxistisk revolutionär grupp om ca 15 personer. Namnet lånades från vänstergerillan I Uruguay, Movimiento de Liberación Nacional –Tupamaros. Kunzelmann och en handfull personer tränades militärt i Jordanien vid i slutet av 1960-talet.
TW planerade ett sprängattentat mot det judiska centrat i Berlin den 9:e november 1969 – på årsdagen av Reichspogromnacht 1938, placerades en brandbomb i den judiska församlingshallen i västra Berlin, då över 200 människor samlats för att uppmärksamma minnet av kristallnatten. Efter detta utfördes en rad andra attentat mot amerikanska och judiska mål innan kärnan av gruppen arresterades 1970. Våldet kom dessvärre att prägla Tyskland under lång tid framöver.
Omslag till Västtyska undergroundtidningen Carlie Kaputt juni/juli 1968 med en bild från den amerikanska filmen Apornas planet.
IS - den ursprungliga rörelsen - upplöstes formellt 1972 men långt innan dess hade, genom olika schismer, inte mindre än 45 av totalt 70 medlemmar blivit uteslutna och en lång rad hade självmant valt att lämnat gruppen. Endast tre, fyra stycken fanns med fram till slutet. Asger Jorn, som ju lämnade IS redan i början av 1960-talet, ägnade sig åt studier och dokumentation av fornnordisk konst. Han avled redan 1973, endast 59 år gammal. Fortfarande är hans konst mycket uppskattad på marknaden, minsta teckning kan vara värd sexsiffriga belopp.
Frihetens verkstad Drakabygget var fram till 1977 en öppen ateljé för konstnärer från hela världen. 1999 bildades Drakabyggetsällskapet som bland annat verkade för en permanent utställning av Bauhaussituationisternas konst. Drakabyggets konsthall öppnades 2002 med en utställning som visade valda delar av den donation av Jörgen Nash och hans hustru Zwick vilken utgjorde grunden för konsthallens verksamhet. Några år efter att Nash gått ur tiden, 2004, stängdes konsthallen.
Sture Johannesson ägnade sig från mitten av 1970-talet åt datorgrafik, där han kom att bli pionjär. Under en period var han anställd av IBM. Han avled 2018, 82 år gammal. Dieter Kunzelmann fortsatte sin politiska bana som medlem i den alternativa listan, föregångaren till ”de gröna” i Berlins representanthus. Aktionerna var dock betydligt blygsammare än attentaten på 1960-talet, 1997 dömdes han till ett års fängelse för att ha attackerat Berlins borgmästare med ägg. Även han avled 2018, i en ålder av 78 år.
I den nya antologin "Radikalism" skriver Linköpingsforskare hur olika perspektiv om fenomenet radikalitet.
Gary Svensson är docent i konstvetenskap och visuell kommunikation och biträdande professor vid Linköpings universitet. Han är aktuell med nya "Radikalism – perspektiv på radikala uttryck inom konst, filosofi och religion", en antologi under kyrkohistorikern Kjell O. Lejons redaktörskap som utkommit nu till påskhelgen med texter av forskare vid Linköpings universitet.